I väntan på Licorice pizza kan man stilla sin eventuella PTA-idoldyrkan genom den kanadensiska filmkritikern Adam Naymans soffbordsbok från 2020: Paul Thomas Anderson: Masterworks. Det är en skamlöst nördig och lyxigt illustrerad närläsning av Andersons filmografi, från långfilmsdebuten Hard eight till Phantom thread. Till skillnad från Naymans monografier om Ben Wheatley och bröderna Coen är den dock strukturerad efter när filmerna utspelar sig snarare än när de gjordes. Detta gör det svårare för den oinitierade läsaren att bilda sig en tydlig uppfattning om hur Anderson har utvecklats som filmare över tid, men gör det däremot möjligt för konnässören att helt fokusera på filmerna som verk i egen rätt istället för utvecklingsfaser i en regissörs karriär. (Licorice pizza utspelar sig förresten 1973, det vill säga tre år efter Inherent vice och fyra år innan Boogie nights.)

Paul Thomas Anderson är regissören som gjorde tre hyllade filmer innan 30 och sedan slog av något på takten men behöll ställningen som konstnärlig arvtagare till Hollywoods mästerregissörer. Författaren har mycket – väldigt mycket – att säga om hur Anderson binder ihop sitt disparata referensmaterial, som innehåller allt från 70-talets pundarserietidningar till ljussättningen i efterkrigstidens familjefotografier och billig pocket-science fiction av scientologer, till ett säreget estetiskt uttryck. I teorin skulle man kunna jämföra Andersons filmer vid en rad trendkänsligt kurerade historiska museiutställningar, med en särskild förkärlek till det låga och populistiska. Att prata om Anderson blir, i alla fall i Masterworks, att prata om vad Anderson har sett, hört eller läst.

Och det är i Naymans närmast maniska upptagenhet vid att gräva fram varje enskild liten referens som utgör skelettet till en Anderson-film som boken verkligen briljerar. Detta är också generellt en av orsakerna till varför Nayman alltid är trevlig att läsa. Hans texter vittnar om en nästan outtömlig kunskap om och respekt för popkultur och historia, något som gör till exempel It doesn’t suck, hans bok om Paul Verhoevens Showgirls, till en intellektuell vitamininjektion.

I Masterworks är varje text som en monografi i miniatyr över en Anderson-film, till bredden fylld med anekdotiskt material, historisk kontext och spetsfundiga popkulturella iakttagelser. Detta överflöd av kunskap gör läsningen aningen utmattande och flera iakttagelser hade faktiskt förtjänat mer utrymme. Men som en årsbok för Paul Thomas Anderson-sällskapet är Masterworks ovanligt välskriven.