fbpx
Kritik & essä Anna Remmets, 27 januari 2022

Nya Utvandrarna menar att anpassning är bäst

Utvandrarna (2021)

Trots att uppdateringen av Utvandrarna vill lägga sig nära dagens migrationspolitiska debatt blir resultatet överslätande. En skildring av obekväm hemlängtan hade däremot krävt sann solidaritet, skriver Anna Remmets.

Liksom många andra var jag och såg den nya Utvandrarna under julhelgen, beväpnad med låga förväntningar efter att ha läst ett par svala recensioner. Den roligaste var definitivt Jens Liljestrands i Expressen med rubriken ”Nya Utvandrarna gör mig nästan till blåbrun debattör” där han kallade filmen ”svårt politisk”.

Och visst är den uppdaterade Utvandrarna (över)tydligt politisk på ett sätt som de tidigare filmerna och böckerna inte var, även om inte heller dessa är några under av subtilitet. Precis som Liljestrand påpekar skrivs parallellen till dagens migrationspolitiska debatt med gigantiska röda bokstäver på åskådarens näsor, komplett med frågan om att täcka håret och undervisa flickor och pojkar tillsammans. Det hela framstår som ett välvilligt och förnuftigt försök att skapa förståelse hos en majoritetssvensk publik som antas ha lättare att känna empati med fiktiva 1800-talskaraktärer än med de verkliga människor som i detta nu fryser i ihjäl i polska skogar och drunknar i Medelhavet om de förstnämnda är vita.

Detta tillsammans med den nya filmens feministiska ansats gör säkert att många föreställer sig att resultatet är en i raden av fruktade ”pk-remakes”. Det finns också en radikal ansats i att göra Mobergs epos till en historia om kvinnoöden – men på vissa sätt är den nya Utvandrarna tvärtom mer överslätande och tillrättalagd än både originalromanerna och de filmiska föregångarna.

För även om filmen tycks vilja förmedla förståelse för invandrare som, liksom Kristina, har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet och dess normer, ligger konfliktens lösning till stor del i anpassning. Den från början hemlängtande och konservativa Kristina inser att hon har haft fel när hon hållit fast vid sin gammellutheranska moral, och på sin dödsbädd dikterar hon till och med ett trotsigt brev till sin mor hemma i Sverige om att hon har hittat sig själv och är hemma där hon är nu. Hennes barn ska visserligen minnas ”var de kommer ifrån” men på det hela taget har familjen blivit relativt förnöjda amerikaner.

Jämför detta med böckernas Kristina som aldrig riktigt finner sig, aldrig kan släppa sin hemlängtan och uppskatta ”Amerikas” alla möjligheter. När hon uttalar sitt berömda ”jag är hemma” efter att ha fått se ett astrakanäpple från det svenska trädet framstår det snarare som ett uttryck för att hon inte är hemma i det nya landet, och att det räcker med doften av ett äpple för att hon ska vara tillbaka i sitt gamla hem som envist vägrat att släppa under hela sitt liv i USA.

Och om vi nu ska läsa Mobergs Utvandrarna med dagens migrationspolitiska debatt för ögonen så är denna Kristina, med sin envisa, sammanbitna men aldrig sviktande hemlängtan, faktiskt mycket mer obekväm. Finns det något vita majoritetssvenskar provoceras mer av än invandrare som inte är ”tacksamma”? De som understår sig att längta hem fast de har kommit till Paradiset Sverige? Böckernas Kristina representerar ett insisterande på att hålla fast vid sorgen och vägra tacksamheten, och därmed blir hon på vissa sätt en mer subversiv migrantgestalt än den nya filmens ”frigjorda” Kristina. Madelene K. Askevik skriver träffande i sin text om filmen, som bland annat fokuserar på hur denna behandlar religionen, i FLM: ”Man täljer fram en Kristina 2.0 för en modern svensk publik ’så vi inte glömmer’, men det blir för tunt.”

Finns det något vita majoritetssvenskar provoceras mer av än invandrare som inte är ”tacksamma”?

Att som majoritetsbefolkning kunna härbärgera också dessa sår och denna saknad skulle kräva en sann solidaritet, en solidaritet som inte kräver uppvisning i tacksamhet och beundran, och som ligger mycket långt ifrån den politiska stämningen i vår samtid.

På samma sätt är det med skildringen av den amerikanska ursprungsbefolkningen. Moberg och Jan Troell reproducerar visserligen rasistiska stereotyper om blodtörstiga införingar när personer ur ursprungsbefolkningen i slutet brutalt och till och med sadistiskt mördar en stor mängd nybyggare. Åtminstone böckerna har dock innan dess adresserat att de sistnämnda bor på mark som blivit stulen från den plågade och förföljda ursprungsbefolkningen. Vad har då hänt med den tråden i den nya filmen? Jo, hela konflikten får en harmonisk lösning när Kristina och hennes dotter är i nöd och får hjälp av en grupp ur ursprungsbefolkningen. Deras vrede och desperation över att ha blivit berövade i stort sett allt har med andra ord oskadliggjorts och förvandlats till en gullig Pocahontas-historia.

Så med andra ord, även om den nya Utvandrarna väldigt gärna vill vara en politisk och djärv omtolkning, tar den udden av det mesta som verkligen hade kunnat stickas på riktigt.

Läs också: Kristina från Duvemåla 2.0 ifrågasätter inte Guds existens

Annons