fbpx
Kritik & essä Mikaela Kindblom, 26 januari 2022

Två kvinnor är en hopplös noir från samhällets utförsbacke

Två kvinnor (1947)

Cécile Ossbahr spelar en kvinna som lyckas ta sig bort från brottets bana, medan Eva Dahlbeck sjunger franska chansoner och hamnar i syndens nästen. Två kvinnor från 1947 är hårresande dålig film men definitivt värd en titt, skriver Mikaela Kindblom.

Nu ska jag berätta en alldeles sann historia: En filmproducent, som hette SAG Swenson och var chef för filmbolaget Wivefilm, förälskade sig i en ung dam vid namn Cécile Ossbahr. Hon var mycket söt, hon liknade Veronica Lake och hon rörde sig snyggt i tjusiga aftonklänningar. Problemet var att framför kameran blev hon som ett isblock. Ändå trodde herr Swenson att den unga damen kunde bli något. Så han beslutade sig för att bygga en hel film kring henne: Han köpte ett manus med en maffig huvudroll för sin stjärna, anlitade en skicklig fotograf och en hel kader av landets bästa skådespelare. Allt för att tina ner isblocket. Resultatet blev filmen Två kvinnor från 1947, i regi av Arnold Sjöstrand, som nu finns i en dvd-utgåva från Studio S Entertainment. 

Jag ska säga det direkt: Den här filmen är hårresande dålig. Men den har sina ljuspunkter och är definitivt värd en titt, inte minst för att den tillhör en epok efter andra världskriget när svensk film vågade sig på mer tabubelagda ämnen. Manus skrevs av Torsten Quensel, som tidigare hade skrivit manus till filmatiseringen av Ivar-Lo Johanssons Kungsgatan, och därmed bidragit till en mer nyanserad bild av Stockholms prostituerade. Den här filmen bygger på en fransk film från 1938 om två kvinnor i samhällets utförsbacke, vilket förklarar förekomsten av ett sjabbigt hotell i Stockholm som heter Hotel du Nord, och att Eva Dahlbeck sjunger franska chansoner till dragspelsackompanjemang. Ja, Eva Dahlbeck spelar den andra kvinnan, och hon hör definitivt till filmens ljuspunkter. Vi möter henne uppflugen på ett räcke, sjungandes om kärlek i lamé och med blommor i håret, direkt under ett gigantiskt spindelnät på ett danshak som heter Spindeln. Filmens fotograf Karl-Erik Alberts gör här helt säkert sin bästa insats i svensk film. Hans kamera rör sig smidigt över dansgolv, skumma hotell och flotta våningar och i en utsökt scen i fängelset fångar han Eva och Cécile i något som påminner om Rembrandt.

Det handlar alltså om två kvinnor som möts i fängelset och blir vänner. Den ena (Cécile) lyckas ta sig bort från brottets bana och gifta sig med en ”cellulosakung” med lägenhet på Strandvägen (Georg Rydeberg, i en av hans blekaste filmroller.) Den andra (Eva) lockas av sin karl (Gunnar Björnstrand, i en av hans bästa filmroller som skurk) att återvända till syndens nästen. Gunnar försöker pressa Cécile på pengar och Eva blir svartsjuk. Ett par pistolskott avlossas och en kvinna faller ner, nästan död, medan den andra förs skrikande tillbaka till fängelset. (Gissa vem.) Regissör till detta sociala drama/film noir var skådespelaren Arnold Sjöstrand som också medverkar i filmen som författaren – han som vet allt om kvinnor i fängelse. Som filmregissör imponerar han inte. Men så var det väl egentligen producenten SAG Swenson som höll i tyglarna.

Och hur går det för Cécile? Inte ens svensk films meste charmör Georg Rydeberg kan få henne att tina upp. Det hon gör bäst är att gå in i fängelset och ut ur bild. Efter 55 minuter in i filmen möter hon Helen Sinner, ägarinna till ett massageinstitut. Hon spelas av Marianne Löfgren, och plötsligt, på det där obetalbara fnittriga viset som bara var Marianne Löfgrens, ger hon liv åt både den löjliga dialogen och mötet med en flicka som inte har en aning om vad man gör framför en kamera:

”Bagateller. Ett litet intermezzo på ett fängelse. Det förekommer i de bästa familjer. Man kan till exempel ta en päls med sig från ett varuhus. Det är väl inte hela världen? Sånt kan man göra i ren distraktion.”

Här tycker jag Två kvinnor borde ha börjat. Då hade det kunnat bli något. Om SAG Swenson hade insett att hans protegé tyvärr inte passade för film. Om han hade låtit filmen handla om Eva och Gunnar och Marianne i stället. Och om han hade gett regiuppdraget till scriptan i stället. Hon hette Gerd Osten och vad hon kunde ha gjort med den här filmen kan vi bara drömma om.

Annons