Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2021 på den här länken.
Undine (Paula Beer), en ung arkitekturvetare som just har blivit dumpad av sin pojkvän, ligger bland glasskärvor, sprattlande fiskar och tång på golvet i ett kafé i centrala Berlin. Ett akvarium har just exploderat framför henne. Bredvid ligger Christoph (Franz Rogowski), en industriell dykare som hon just har träffat. Detta blir början på en passionerad men komplicerad kärleksaffär.
Den tyske regissören Christian Petzold inleder en planerad filmserie om de fyra elementen med det stillsamma fantasy-dramat Undine. Undine, en nymf i kvinnogestalt som representerar det naturliga elementet vatten, dök först upp i den schweiziska mystikern och alkemisten Paracelsus skriverier under 1500-talet och har sedan dess återanvänts – i mer eller mindre bestående form – friskt i sagor och berättelser av Hans Christian Andersen (Den lilla sjöjungfrun), Oscar Wilde och Johann Wolfgang von Goethe.
Petzolds film för, liksom närmast hans samtliga föregående filmer, tankarna till klassisk anglosaxisk film, amerikansk såväl som brittisk. Transit från 2018, som utspelar sig i ett samtida Marseille, hämtade inspiration från andravärldskrigsfilmen Casablanca (1942). Undine är en lika elegant som bitterljuv kärlekshistoria som David Leans Kort möte (1945), där två älskande försöker hålla sin passionerade utomäktenskapliga relation hemlig. De är förpassade till att agera ut sin kärlek under några få korta möten.
Kärleken mellan Undine och Christoph har även den något bitterljuvt över sig, som om den redan från början är dömd att misslyckas av hennes gåtfulla och i allra högsta grad hemlighållna natur. Med små medel – en liten akvarium-leksak (som föreställer Christoph iförd dykardräkt) går av misstag i bitar, rödvin stänker ner en tapet med ett blodrött mönster under kärleksakten – låter Petzold oss förstå att sagan långsamt rör sig i en sannolikt tragisk riktning. Det är likväl omöjligt att slita blicken från Hans Fromms färgmättade, referentiella (flera vattenscener påminner om öppningsbilden i Billy Wilders Sunset boulevard) och närmast arkitektoniskt precisa filmfoto, skenbart enkelt men med ett enormt antal lager. Arkitektur är passande nog också ett viktigt tema i filmen, som återkommer gång på gång i och med Undines (tillfälliga) arbete som guide på ett stadsplaneringsmuseum.
Petzolds låter sin film här koppla an till en idétradition som läser in något nästan mystiskt i hur arkitektur påverkar det mänskliga medvetandet. Tematiken finner genklang på en rad oväntade – och inte sällan poetiska – sätt med de mer dominerande sagomotiven, skapar en form av brygga mellan det civiliserade och moderna livet med det mytiska och historiska. En av filmens mest centrala platser, utöver sjön där Christoph dyker i sitt arbete, är kaféet som vi i början först möter Undine på. Det blir tydligt efter ett tag att platsen, som verkar vara lika vardaglig som intetsägande sedd till den arkitektritade ytan, innehåller en massa referenser till klassiska sagomotiv.
Kanske är kaféet locus solus för det fiktiva universumet, en nyckel till hur filmen kan läsas: en plats där saga och modernitet möts. Undine är, liksom den Oscarsbelönade men överdrivet överskattade The shape of water från 2017, en Hollywood-melodram enligt konstens alla regler och en saga som, i kraft av sitt encyklopediska refererande, verkar utspela sig på flera parallella historiska tidsplan samtidigt. I likhet med Krzysztof Kieslowskis Veronikas dubbelliv löder Petzolds film, med briljant regi och en grundligt utarbetad estetisk vision, samman rigid realism med mytologi.
Relaterade inlägg
