Man ska inte läsa David Lynchbiografin Drömvärldar i hopp om en litterär upplevelse. Boken är originellt upplagd – vartannat kapitel är skrivet av biografen Kristine McKenna och vartannat av David Lynch själv. Men ingen av dem är någon stor stilist, och det är lite väl mycket talspråk med många ”och” (typ ”och N gjorde O och sedan kom P och då tyckte David att Q och R hände”). Det kan vara charmigt men blir väldigt monotont i en tjock bok (577 sidor).
Man ska läsa den för att man älskar Lynch och får bakgrundsinformation om hans verk – filmer, musik, tavlor, möbler… Ett barndomsminne om en naken och på något sätt skadad kvinna i skogen återkommer i Blue velvet där Dorothy Vallens går naken och blåslagen hem till Jeffrey Beaumont. Över huvud taget är barndomen som Lynch berättar den grundläggande för konstnärskapet – han cyklade runt i sitt på ytan idylliska grannskap i staden Boise, Idaho och föreställde sig hemligheter och mörka ting bakom de upplysta fönstren. Att hans egen familj och hans egen uppväxt tycks ha varit traumafria är bara en av de (för mig) motsägelsefulla och gåtfulla faktorerna i personan David Lynch. Med sin omvittnade trevlighet och käckhet tycks han likna Twin Peaks-agenten Gordon Cole, en roll han också skrivit åt sig själv. Så var kommer det mörka och våldsamma i verken från?
Meditationen, som Lynch sysslat med i princip hela sitt vuxna liv, med dess vibbar av lugn och harmoni är också svår att förena med det skrämmande och ångestladdade. Eller är det jag som är alltför begränsad för att förstå hur en sant kreativ person som inget mänskligt är främmande kan fungera? Förmodligen.
Det är hur som helst befriande att för en gångs skull läsa en konstnärsbiografi som inte solkar ner bilden av en beundrad person. De enda fläckarna är en vad det verkar grym avpollettering av älskarinnan Isabella Rossellini och den ganska obehagliga, tilltagande frånvaron av fruar och barn i de delar av boken som är skrivna av Lynch. Det är egentligen bara dottern Jennifer som verkligen medverkar i boken; de båda sönerna Austin och Riley nämns knappt.
De filmer som verkar ligga Lynch själv närmast om hjärtat är Twin Peaks: Fire walk with me och den tredje säsongen av serien (som egentligen gjordes som en väldigt lång film lika mycket som en serie). Sistnämnda var den mest aktuella produktionen för boken, och den får nästan hysteriska lovprisningar av medverkande i den. Du som läser kommer att vilja se om Lynchs filmer, och förmodligen kommer du att vilja börja med just dessa två.
Läs också: David Lynch apar sig på bästa sätt i Netflixkortisen What did Jack do?
