FILM. Us (Jordan Peele, 2019). Se filmen här.
Jordan Peele visade sig vara överraskningarnas man när Get out kom ut 2017. Från att ha varit en visserligen begåvad komiker i tv-serien Key & Peele, blev det nu uppenbart att Peele hade större ambitioner. Det är sällan en renodlad skräckfilm överöses med så mycket beröm, men detta visade sig vara ett av de där få tillfällen då det faktiskt händer. Get out är ett mästerverk inom skräckgenren som kommer att bli, om den inte redan är det, en viktig del av kanon.
Us är Peeles andra film som regissör och precis som Get out är den långt mer skruvad än vad man från början faktiskt kan föreställa sig. Den inleds till synes konventionellt år 1986 med att en liten flicka försvinner från sina föräldrar på ett nöjesfält i Santa Cruz, hamnar i ett ominöst spegelhus och träffar på sin egen avbild. I fjärran hörs åskan och snart faller ett häftigt regn.
Här är faran det oändligt öppna och inte, som i Get out, det instängda och ofantligt lilla.
Vi hoppar en obestämd tidsperiod fram i berättelsen, till ”nutid”, och får stifta bekantskap med en förhållandevis vanlig afroamerikansk familj på semester. Pappa drar dåliga skämt. Tonårsdottern lever genom sin telefon, medan hennes lillebror har en osund fascination för eld. Mamma oroar sig – men hon oroar sig kanske lite för mycket, och varför pratar hon om att hon som barn blev jagad av sin egen spegelbild? Det visar sig dock att hennes oro har varit befogad, när en annan familj beväpnade med saxar plötsligt hotar idyllen.
Det finns något nästan barockt över Us. Den mycket koncentrerade miljön som Get out arbetade med för att skapa en känsla av klaustrofobi och paranoia, har här ersatts med strandremsor, motorvägar och långa underjordiska tunnlar. Den vidöppna terrängen, vars massiva tomrum kameran skickligt utnyttjar, arbetar effektivt med att skapa en pregnant atmosfär, där varje mörkt hörn eller vidsträckt bilväg utgör ett potentiellt hot. Här är faran det oändligt öppna och inte, som i Get out, det instängda och ofantligt lilla.
Us vill och lyckas vara en okonventionell skräckfilm, som ibland är lite för upptagen av idén om det originella. Det är svårt att föreställa sig i vilken riktning filmen är på väg, men på samma gång blir man inte förvånad när man väl ställs inför fullbordat faktum. Den expansiva intrigen är dock underhållande nog, även om det är långt ifrån filmens egentliga styrka. Fram träder nämligen en skruvad men samtidigt gripande skildring av trauma, sorg och familjeband. Filmens ibland lite väl myllrande karaktärsgalleri – som förmodligen skulle lämpa sig bättre för en kortkörare på någon streamingtjänst – är en ringa invändning då filmen faktiskt lyckas introducera ett oväntat empatiskt djup till något som riskerade att bli både rörigt och just förutsägbart originellt.
Us är ingen fulländad film men den har många förtjänster. Framför allt är det en helt fenomenal uppvisning i skådespelarkonst – Lupita Nyong’os insats i rollen som den plågade Adelaide Wilson och hennes läbbiga dubbelgångare hotar att tutta eld på bioduken.
