När jag fick förfrågan om jag ville göra Endzeit hade min mormor precis gått bort. Det oåterkalleliga i hennes bortgång berörde mig djupt och jag tänkte mycket på döden och vad den innebär. Det spelar ingen roll hur vi lever, hur mycket vi kämpar eller vad vi har åstadkommit, en dag tar det helt enkelt slut.
Zombies går emot detta, kanske är det därför som folk fortsätter att fascineras av dem. De omfamnar döden och äter till och med upp den! Det var i alla fall en aspekt som tilltalade mig starkt när jag bestämde mig för att göra filmen.
Endzeit är en mix av flera olika genrer, zombie, skräck och buddy-movie. I centrum står vänskapen mellan två mycket olika kvinnor Vivi och Eva. Jag har alltid varit fascinerad av just svaga och passiva karaktärer, alltså antihjältar. Det är svårt att porträttera dem på film, eftersom de ofta uppfattas som jobbiga och osympatiska.
Gro Swantje Kohlhof och Maja Lehrer spelar de båda huvudrollerna. Trine Dyrholm är med i en biroll, hon är en fantastisk person, vänlig och oerhört kraftfull på samma gång. Vi träffades på ett kafé i Prag och jag frågade hur det var med actionscener och om hon kunde hantera ett vapen. Då stod hon upp och gjorde någon slags snabb kung fu-rörelse, hennes blick helt svart. Hon kan vara scary helt enkelt, det passade perfekt.
Det är en region där avbefolkningen är tilltagande och extremhögern dominerar. Intuitivt kändes det rätt att göra en zombiefilm där.
Vi spelade in Endzeit i forna Östtyskland och det var en märklig upplevelse att vara där. Runt omkring oss fanns flera före detta koncentrationsläger, bland annat Buchenwald, och även urangruvor där man utvunnit uran för sovjetiska kärnvapen. Det är en region där avbefolkningen är tilltagande och extremhögern dominerar. Intuitivt kändes det rätt att göra en zombiefilm där. Premissen i Endzeit är att huvudpersonerna lämnar ett fascistiskt samhälle bakom sig och ger sig ut i friheten, naturen. De väljer kaos istället för ordning, frihet istället för kontroll, kärlek istället för rädsla.
Jag och kamerakvinnan Leah Striker bestämde tidigt, i samarbete med scenografen Jenny Roesler, att vi ville göra en romantisk, barock skräckfilm. Vi tog fram en look, närmast ett år innan, och sedan höll vi oss till det konceptet. Till skillnad från andra dystopiska filmer, ville vi inte skapa en desaturerad och ful värld. Istället skulle den vara grön och yppig, lite som Tjernobyl 30 år efter katastrofen. Endzeit är baserad på en grafisk novell av Olivia Vieweg, men jag valde medvetet att inte läsa novellen innan filmningen. Jag ville inte se andra bilder än de som Leah och jag planerat.
När vi filmade hade vi extremt lite tid och för varje inställning, kunde jag bara göra 1-3 tagningar, sedan var vi tvungna att flytta kameran och filma ur en annan vinkel. För en specifik actionscen flyttade vi kameran 30 gånger. Därtill hade vi mycket djur med i filmen vilket innebar andra svårigheter. Jag var under extrem press och det höga arbetstempot och tidsbristen höll även skådespelarna och maskteamet på tårna. Då Endzeit kostade tio gånger mer än min debutfilm Wanja, så var varje dag som ett slags test, en prövning av min förmåga som regissör.
På grund av tidspressen är många av bilderna som syns i filmen också just första tagningen. Det var en helt annan arbetsprocess än vad jag var van vid. Wanja och även min nästa film Sunburned, är precisa och mer utmejslade filmer, med 10-15 tagningar för varje inställning. Att göra Endzeit var lite som att befinna sig i ett pågående bankrån, klockan tickar och man måste bli klar med scenen, annars åker man fast typ. Det gav oss alla en speciell energi som jag tror är bra för berättelsen. Jag bestämde tidigt att jag ville ha snabba zombies, 28 days later är en av mina absoluta favoritfilmer, och där rör sig zombiesarna snabbt.
Att situationen är så uppskruvad tillåter mig som regissör att göra en väldigt atmosfärisk film.
Det händer att jag får frågan varför just jag vill göra en zombiefilm. För mig finns det ingen hierarki mellan ful- och finkultur, personligen konsumerar jag allt, arthouse och kommersiella filmer, videospel, comics och finlitteratur. Jag är filmvetare och såg naturligtvis chansen i att skapa en metanivå där zombiesarna symboliserar en ny samexistens mellan människa och natur. Just den metaforiska delen i skräckfilmer intresserar mig verkligen. Det är fantastiskt att man kan vara underhållande och kommersiell och samtidigt smyga in filosofiska reflektioner. Just tyskar reagerar ganska starkt på murarna som omger Weimar och Jena i filmen. Endzeit har antagligen andra konnotationer i Tyskland än i USA. På Torontos filmfestival var den nordamerikanska publiken fokuserad på just naturen i filmen, och hur miljö och klimatförändringar påverkar oss. Jag är nyfiken på hur den kommer att mottas i Sverige.
Det som tilltalar mig mest med genrefilmer är att filmkaraktärerna försätts i extrema situationer, där de tvingas att inta en moralisk inställning till varandra, och sina medmänniskor. Allting ställs på sin spets. Att situationen är så uppskruvad tillåter mig som regissör att göra en väldigt atmosfärisk film. Med Endzeit var planen alltid att den skulle ha långa partier där det faktiskt inte hände så mycket, där man kan följa huvudkaraktärerna och hur de rör sig genom landskapet. Dessa avsnitt blir sedan punkterade av våld, blod och zombieattacker.
Trots att Endzeit är en apokalyptisk film så innehåller den ändå något slags hopp om mänskligheten. Det här är inte slutet utan början, som Vivi säger i filmen. Hon är en oerhört empatisk människa, och jag tror att det är just empatin som kommer att rädda oss till sist. Empati för vår natur och för varandra, det är nyckeln till vår överlevnad.
