I Berlinalens allra smalaste sektion, Forum expanded, intar festivalen några av stadens gallerier för att visa film som går under namnet videokonst. Igår var jag på Salon Populaire och tittade på utställningen Parallel worlds. Både Yael Bartana och Basma Alsharif visade intressanta filmer på galleriet, men mest tankeväckande var den tyska konsnären Tom Holerts agitatoriska film Carrying pictures: A case study in visual politics.
Filmen består framför allt av medieteoretiska textfragment och stillbilder på demonstrationståg och andra processioner, där de medverkande håller upp bilder. Till exempel kan bilderna föreställa Neda Agha-Soltan, Ayatollah Khomeini eller Josef Stalin. Holert verkar mena att just ”hållandet i händer” är en distributionsform av bilder som ofta undervärderas, med tanke på praktikens stora inflytande i kulturen, och att oavsett om bilden föreställer Khomeini eller Neda är förfarandet kopplat till en ”överideologi” där bilder och politisk handling förstås ur ett perspektiv anpassat till den västerländska upplysningen.
Att hålla upp en bild på en gata eller torg innebär att man går med på vissa idéer om bilder och politik. För det första att politik är något som låter sig manifesteras som utspel i vad som brukar kallas ett ”offentligt rum”, där åsikter och opinioner antas kunna produceras och läsas av. För det andra att det finns en självklar och intuitiv koppling mellan en folkmassas gemensamma vilja och de bilder som några av folkmassans individer håller upp. Och för det tredje att ”bärandet av bilder” är anpassning till västerländska fotojournalisters behov. När man söker i de stora bildbyråernas databaser vimlar det av sådana här bilder från olika konflikthärdar. Eftersom det är bilder som är enkla att förstå och läsa av – det är lättare att tolka till exempel en bild av en grupp arga iranska man som skriker om någon av dem håller en bild på Neda, än om de höll upp en skylt med för de flesta oläslig persisk text eller om de var tomhänta – har genren blivit extremt populär.
I Carrying pictures korsklipps stillbilderna från demonstrationstågen med scener från Hollywoodfilmen I skottlinjen, där Nick Noltes fotojournalist bevakar revolutionen i Nicaragua 1979. De som håller upp bilder i dessa sammanhang gör det i hög utsträckning med en västerländsk mediaindustri som målgrupp. Den politiska kraften måste kanaliseras genom Noltes kamera för att nå maximal effekt.
Filmen är intressant också i förhållande till händelserna i Egypten, med tanke på den frustration det har inneburit för västerländska medier att demonstranterna inte har hållit upp några bilder alls. Vad vill de, liksom? Vems kropp är folkmassan en förlängning av?
