Spöken är kanske de intressantaste fenomenen i monsterfamiljen. De kan manifestera sig på ett otal sätt och de är inte alltid onda. Ofta är de snarare tragiska – den lilla flickan i Dark water är väl ett kvintessentiellt tragiskt spöke – och ibland, om en tar klivet bort från den renodlade skräckfilmen, kan de rentav vara osynliga kärlekspartners. Det kanske vanligaste är att de tar formen av illasinnade poltergeistrar, det vill säga inte någon form alls egentligen utan bara olika uttryck som klassikern att dra undan täcket eller i svårare fall dänga någons huvud mot väggen. Tar de fysisk gestaltning finns det egentligen inga gränser för hur de kan se ut. De måste ju inte alltid vara vitsminkade ansikten.

I nya Netflixserien The Haunting of Hill House, en mycket självständig take på Shirley Jacksons klassiska roman, flyter en lång herre fram en bit över marken med bara käppen som markstöd och en mörk kvinna med bruten nacke besöker regelbundet den lilla flickan Nell. Serien använder det visuella mediet väl och låter huset vara en orgie i gotisk miljö, framför allt beströdd av vita statyer som utnyttjas väl i vinjetten.

Ändå fungerar serien kanske som bäst i de avsnitt – i synnerhet i samband med den vuxna Nells begravning – som kokar ner till psykologiskt familjedrama där de övernaturliga inslagen är starkt nedtonade. För detta är i grund och botten ett familjedrama. Berättelsen har bara grundkaraktärerna kvar från romanen och dess tidigare filmatiseringar (The Haunting 1963 respektive 1999), och här är de förvandlade till syskon traumatiserade av barndomsupplevelserna i Hill House. Det är hjärtskärande att se de minsta barnen i tillbakablickarna i förhållande till de vuxna människor de blivit. För här finns det en tung ödesbundenhet. Förflutenhetens spöke är också framtidens – som med all form av trauma kan det fortsätta snurra runt sig självt i återupprepning och tvångsmässighet.

Intressant nog bjuder Netflix sedan en vecka tillbaka på en annan riktig pärla till spökfilm, Olaf de Fleurs Malevolent. Netflix har blivit ett hyfsat forum för skräck, här finns kanske inte det verkliga avantgardet men utbudet är ganska stort och här finns ju också egenproducerat – som just de här två spökhistorierna, och ett helt gäng andra av Mike Flanagan (Hush och Geralds lek, till exempel) som också står som regissör till Hill House.

Malevolent är en delikat skräckfilm snarare än drama som Hill House, men fokuserar delvis på samma saker – moderskap i mörkare form, arv, saknad. Spökena antar här formen av flickor med ihopsydda munnar. En skulle i och för sig kunna säga att den onda/goda modern är ett traditionellt skräcktema som kan glida över i misogyni. I fråga om Hill House ska dock inte faderns roll underskattas. Den är lika central om än mer öppet behandlad än moderns med sin gåtfullhet.

Hill House är absolut sevärd, faktiskt riktigt bra trots en dramaturgisk brist i att några rollfigurer borde givits mer tyngd och en viss tillrättalagdhet. Den är helt klart ett fall framåt för Flanagan, som kanske även fortsättningsvis ska ägna sig åt mer karaktärs- och dialogdriven film. Malevolent är en hårdare slipad skräckfilm för oss genreälskare. Båda innefattar dock smärta och trauma, och kan anknytas till följande vackra rader av Nick Cave – skrivna, förvisso, i ett helt annat sammanhang:

Absence is not vacancy. Vacancy has no voice…. Absence, on the other hand, is a fertile ground where loss and love coalesce around memory to create ghosts that live among us. Absence is alive with energy.

I skräckfilm med verkliga spöken handlar det om en ond energi. Mer ofta än sällan utgör olika former av traumatiska förluster, bristtillstånd och saknader, som i något slags minne tar sig groteska former, grunden för spökfilmer. Spöken frodas i frånvaron.