FILM. Toppen av ingenting (Måns Månsson och Axel Petersén, 2018). Se filmen här.
När nyheten om att Måns Månsson och Axel Peterséns regisamarbete Toppen av ingenting uttagits till tävlingssektionen på Berlins filmfestival fick det faktum att de nekats produktionsstöd från filminstitutet viss uppmärksamhet – båda regissörerna har trots allt digra meritlistor på var sitt håll, även om framgångarna varit blandade. Månsson har växlat mellan kritikerfavoriter som H:r Landshövding och en i stort sett förbisedd pärla som Stranded in Canton, medan Petersén å sin sida följde den uppmärksammade debuten Avalon med en förbryllande flopp i form av Under pyramiden. Men det är trots allt filmer som gjort avtryck, och med tanke på att Toppen av ingenting behandlar en så pass akut tematik som den orimliga bostadssituationen i vår huvudstad, tycks även den eftertraktade samtidsrelevansen säkrad.
De senaste årens vettlösa ombildningar till bostadsrätter – som gjort hyreskontrakt till en hett eftertraktad handelsvara på svarta marknaden och där fenomen som airbnb ytterligare drivit på utvecklingen mot bostäder som investeringsobjekt – fungerar som fond till berättelsen om ett betungande arv. Den som hoppats på en välformulerad genomlysning av situationen eller ett medryckande uppror mot systemet à la Ken Loachs arbetarhjälte Daniel Blake lär dock bli besviken. Här fungerar problematiken snarare som utgångspunkt för en mörk samtidssaga utan sensmoral, en mardrömslikt humoristisk skildring av ett känslokallt Stockholm befolkat av groteska karaktärer.
Upplägget är följande: Nojet återvänder till Sverige från ett bekvämt liv i Spanien för att ärva den avlidne pappans fastighet i centrala Stockholm. Hon hoppas kunna sälja av huset innan hyresgästerna får nys om saken och hinner bilda en intresseförening, vilket skulle ge dem förtur vid en försäljning. Problemen hopar sig dock i form av fastighetsskötarna – hennes stumma bror och den gravt inkompetente brorsonen – som har tjänat storkovan på svartförsäljning av kontrakten på översta våningen. Detta får intresset att falna hos den potentiella köparen, en slick finansvalp med synbara kopplingar till Tallinks nya färjeterminal i Värtahamnen. Nojets enda kvarvarande allierade är således en gammal familjeadvokat i 80-talsglasögon som dock tycks mer intresserad av att producera bisarr housemusik åt en sångare med målade ögonbryn än bistå i hennes nöd. Kanhända är den enda lösningen på problemet helt enkelt att förinta det översta våningsplanet.
Förmodligen är det väl här någonstans som filminstitutets dramaturgiskt lagda konsulenter börjat dra öronen åt sig, för detta är en film som frossar i sina absurda detaljer, utvikningar och plötsliga infall. Thrillerkonventionen med långsökta mötesplatser dras till exempel till sin spets – varför ha ett kontor när man kan ses på byggen, i dunkla källarklubbar eller mitt under pågående musikvideoinspelning? Om filmen syftar till något tycks det framför allt vara att frigöra sig själv, dränka sig i sin egen excess och presentera en fragmentarisk vision av en urspårad resa mot just ingenting.
Båda regissörerna har redan tidigare skildrat ensamma människor, personer som gått vilse i djupast existentiella mening – en landshövding bland meningslösa ritualer; en författare som förlorar sin identitet; en kongoles i globaliseringens Kina; en festfixare i ett trött försök till comeback; en privatspanare bland ledtrådar och falska spår. Toppen av ingenting presenterar ytterligare en av dessa antihjältar i form av Nojet (namnkreativitet!), gestaltad av Léonore Ekstrand som synts i Peterséns tidigare filmer, och blev nominerad till en guldbagge för birollen i Avalon. Som del av en intressant ensemble icke-professionella skådespelare är Ekstrand kongenial i en svår roll som i stort sett helt saknar försonande drag.
Liksom Hassel – privatspanarna och Avalon präglas filmen trots Månssons klaustrofobiskt närgångna foto av en distanserad blick som balanserar farligt nära ironins och cynismen rand. Ändå lyckas regissörerna i stort sett rädda sig denna gång, bland annat genom några besynnerligt vackra sekvenser där Nojet – ackompanjerad av ett deliriskt pianostycke – tillåts uppgå i ett slags extatiskt tillstånd av förhöjd livskänsla som smittar av sig mitt i allt mörker. Med enkla medel skapas där och då vad som sannolikt kommer att stå sig som några av årets finaste svenska filmögonblick.
