Columbus i den amerikanska delstaten Indiana ska tydligen vara ett Mecka för modernistisk arkitektur. Så sägs det i filmen som bär stadens namn, men också på stadens officiella hemsida. I filmens kanske något selektiva urval av skådeplatser känns repliken hur som helst obestridlig. Bland stilrena landmärken ritade av bland andra Eero Saarinen och I.M. Pei förhöjs gängse amerikansk småstadskänsla av en både storslagen och eterisk dimension.

Staden är ofta folktom som i en film av Michelangelo Antonioni. Och mot dess kantiga fasader är filmens två protagonister lika alienerade som någon gång Monica Vitti eller Marcello Mastroianni. Men i Columbus sker också en interaktion med och samtal om de arkitektoniska ytorna. När den unga arkitekturnerden Casey (Haley Lu Richardson) känner sig nere finner hon ro sittandes framför ett gammalt bankkontor, och i fotografen Elisha Christians stillsamma bilder har byggnadens fluorescerande fasad en liknande effekt på mig.

Casey tycks ha en ständig förväntan på sig att lämna den modernistiska avkroken. Gärna uttryckt i förminskade termer, som när hon springer på en gammal, särskilt taktlös bekant på bibblan där hon jobbar (som för övrigt är ritad av Pei och är en av många effektivt använda miljöer). Richardson gestaltar Caseys rastlöshet och våndor på ett berömvärt vis. Hon lyckas yttra slagord som ”meth and modernism” eller ”smart phone, dumb human” utan att införliva ett av den amerikanska independentfilmens anskrämligaste adjektiv, det svåröversättliga ”quirky”, eller för den delen bli en för manisk pixie dream girl.

Inte ens när hon en dag möter hemvändaren Yin (John Cho), som kommit för att träffa sin döende pappa. När han senare säger att hon skulle kunna bli så mycket mer svarar hon ”än vad?” Ett svar jag gärna hängt kvar vid. För varför måste man gå på universitet, fly boet eller ständigt sträva efter självförverkligande? Det tycks vara den väg Yin vandrat, och i tidig medelålder verkar han inte ha mer att uppvisa för det.

Amerikanska kritiker har utöver Antonioni även dragit paralleller med regissörer som Yasujirō Ozu och Richard Linklater. Egentligen inte särskilt förvånande när filmens regissör Kogonada tidigare har bekantat sig, och andra, med filmhistorien i egenskap av videoessäist, inte sällan med öga för klassikerna. Det tycks ha lagt grunden för en i många avseenden imponerande debut, trivsam, belevad på något vis, även om den avhållsamma romansen mot slutet närmar sig självförverkligandets fälla.