Att knark är bajs framgår med all önskvärd tydlighet i den svenska missbrukarfilmen. Parkeringshus och förnedrade kvinnor är ett återkommande motiv i Under ytan, Mun mot mun och I skuggan av värmen som i mina minnesbilder alla utspelar sig i ett gråblått vinterstadslandskap.

Det är svårare att hitta svenska filmexempel på att knark är gott. Kokain framstår förvisso som en effektiv om än överklassunkig partydrog i Snabba cash men annars är liksom uppsluppet festknarkande inget vi sysslar med. Vi kan allt om alkohol men har sämre koll på tripptabletter.

Kanske är det därför det blir så roligt när Elin i Fucking Åmål desperat letar igenom mammas badrumsskåp, bara hittar magsyreneutraliserande tuggtabletter och kosttillskott men ändå hoppas på något slags hallucinogen reaktion.

Den sorglösa pilsnerfilmen lär knappast efterföljas av en tjackdito inom någon snar framtid, även om rusrapporten att döma av aktiviteten på Flashback är en minst lika folklig genre.

Bonuslucka: Gösta Ekman röker mentol men tror att det är cannabis i Gräsänklingar.