”We hit 1,000,000 dislikes! YES!”
Youtube-kommentaren till trailern för Ghostbusters, som istället för Bill Murray och Dan Aykroyd har Kristen Wiig och Melissa McCarthy i rollistan, är talande för den organiserade nätoffensiven mot Paul Feigs remake. På IMDB mottog filmen mängder av bottenbetyg innan den ens haft premiär. Horder av kommentarsfältherrar tycks ha gjort det till en vana att ondgöra sig över framskjutna kvinnoroller i filmer som Mad Max: Fury road, den nya Ghostbusters-filmatiseringen och Rogue one: A Star wars story.
De har inte fått allting om bakfoten. De förstår att balansen rubbas, att jordens centrum utgörs inte nödvändigtvis av en medelålders vit man. Feminismen vill inte försvinna, i stället har den blivit mer normaliserad.
Disney har till exempel länge kritiserats för att befästa traditionella könsroller men för tre år sedan kom så Frost – Disneyfilmen där prinsen visar sig vara ett arsle och den sanna kärlekshandling som kan bota huvudpersonen äger rum mellan henne och hennes syster, utan manlig inbladning. Året därpå hade Maleficent premiär, en omarbetning av Törnrosasagan där ”true love’s kiss” är en gudmoders kyss av sin guddotter.
Systerlig och moderlig kärlek tar den romantiska kärlekens plats i de här sagorna. Såväl den hämnlystna fen Maleficent som prinsessan Anna i Frost sviks grymt av romantisk kärlek – och i båda filmerna kröns en drottning utan kung. Visserligen förespeglar slutet av filmerna den framtida sannolikheten av lycklig heterosexuell kärlek för ”Törnrosa” (Aurora) respektive Anna. Men de representerar ändå ett tydligt feministiskt brott mot traditionen att en ung kvinna måste lyftas och räddas av en man. De är helt enkelt radikala sagor.
Särskilt radikal är Maleficent, vars huvudperson är både ond och god. Även detta är dock ett tema som finns i båda sagor – Annas syster Elsa i Frost måste lära sig behärska sin ödesdigra förmåga att sprida kyla omkring sig, och det sker genom att hon lär sig att visa kärlek gentemot sin syster. De tillåts vara komplexa rollfigurer och samtidigt ha genuin makt. De är inga ”starka kvinnor”-stereotyper.
Visst görs det fortfarande väldigt traditionella sagofilmer, som Kenneth Branaghs Askungen, men kärnan i både Frost och Maleficent handlar om att stärka kvinnors band till varandra. Något tycks ha hänt, som handlar om att öka kvinnors och flickors betydelse, att vidga deras handlingsutrymme, låta dem växa.
De fem populäraste så kallade indiefilmerna i USA under första halvåret 2016 hade kvinnliga huvudpersoner.
Här är det fråga om symboliskt utrymme, men det är naturligtvis inte helt oberoende från köttvärlden. Kanske är det just precis det som underblåser den hysteriska vreden i kommentarsfälten. Som om den amerikanska journalisten Hanna Rosins polemiska bok Mannens undergång i kvinnans tidsålder som gavs ut i Sverige 2013 var en beaktansvärd varning, snarare än en tendentiös debattskrift. Men det är fortfarande deprimerande få kvinnor jämfört med män som regisserar film. Bara en av ovan nämnda filmerna har en kvinnlig regissör (Jennifer Lee regisserade Frost ihop med Chris Buck). Men vi fastnar lätt vid detta att räkna regissörer och det finns andra sätt att mäta och märka förändring.
De fem populäraste så kallade indiefilmerna (ett förvisso trubbigt begrepp) i USA under första halvåret hade kvinnliga huvudpersoner, skriver bloggen Women and Hollywood. Anmärkningsvärt är att tre av dessa huvudpersoner spelas av kvinnor mellan 69 och 81 år – Helen Mirren (71) i Eye in the sky, Sally Field (69) i Hello, my name is Doris och Maggie Smith (81) i The lady in the van. Samtidigt är återigen alla regissörer män, och Sally Fields Doris är rätt mycket av en stereotyp nucka, vars sexuella uppvaknande skildras komiskt.
Den äldre kvinnans ökade synlighet kan exemplifieras också av den brittiska tv-serien Ett fall för Vera, där åratal av sura eller excentriska mordutredargubbar får sin kvinnliga motsvarighet; en osminkad, asocial och illa klädd tant som ser ut att kunna vara i 60-årsåldern.
Eller titta på mediet Elise i skräckfilmsserien Insidious (förutom filmen med det namnet från 2010 finns Insidious: Chapter 2 från 2013 och Insidious: Chapter 3 från 2015) som går från att ha en typisk hjälparroll i den första filmen till att bli alltmer central i de båda uppföljarna. Lin Shaye som spelar rollen är 72 år i den senaste filmatiseringen och inte på långt när lika glamourös som Helen Mirren. Att jag reagerar med sådan glädje och tacksamhet på dessa rätt perifera exempel är förstås ett patetiskt tecken på fattigdomen i avdelningen äldre kvinnor på film.
Det är inte bara bland indiefilmer som kvinnor blivit mer synliga i USA. Bland filmerna som drar flest besökare syns inte bara mansdominans utan också inslag av vad som uppenbart är en högst medveten trend: kvinnor i grupp på vita duken, som ska locka kvinnor i grupp till biografen. Framgångarna med kvinnliga komedier som Bridesmaids och Pitch perfect (som är på väg att få ännu en uppföljare i kommande Pitch perfect 3) öppnade portarna.
Under 2016 har dessutom Bad moms och Ghostbusters legat på topplistorna. Den senare har väl inte blivit den succé producenterna hoppats på, och den fick oförtjänt dålig kritik vid premiären här i Sverige, men eftersom det är en genuint rolig film kan den ändå få ett långt liv. Ghostbusters är banbrytande med sina systerskapstendenser eller vad man skulle kunna kalla för gynosocialitet, och med det faktum att tre av de fyra huvudskådespelerskorna är över fyrtio år gamla. Ingen av dem verkar heller ha en relation till en man – och det är överhuvudtaget inte ett frågetecken i filmen.
Även i Sverige har protesterna mot alltför långt gången filmfeminism varit högljudda.
”Girls will be girls”, låter ljudspåret under eftertexterna till Bad moms, vilket anknyter den till genderswapping-trenden, där kvinnliga roller görs om till manliga och vice versa. ”Boys will be boys” brukar det ju heta, men nu är det alltså kvinnor som får släppa loss lite. Bad moms är knappast någon revolutionerande feministisk film, kanske är den inte ens särskilt feministisk alls, men det rörande slutet där skådespelerskorna sitter med sina faktiska mammor som berättar om sina tillkortakommanden utan att bli skuldbelagda är värt mycket. Kvinnor som accepterar och solidariserar sig med varandra och sina mödrar trots deras tillkortakommanden är feminism i praktiken, även om filmen inte erbjuder någon problemlösning som omfattar mer än en förändring i kvinnornas eget beteende.
En rollfigur som Katniss Everdeen i Hunger games-filmerna, den ”starka kvinnan” eller tjejen, är inte betydelselös. Men troligen är filmer med grupper av kvinnor som gör saker tillsammans, saker som inte inkluderar män, viktigare ur feministisk synvinkel. Den svenska filmen Cirkeln är ett fint exempel och brittiska Suffragette som också regisserats av en kvinna (Sarah Gavron) ett uppenbart annat. Men det behöver inte handla om kvinnor med en gemensam uppgift eller kamp, utan kan räcka med en berättelse om en helkvinnlig miljö, som fängelset i Orange is the new black.
”The journey to 2 million dislikes begins. Bring on Ocean’s 8. We will destroy that feminazi propaganda film as well!”
Kampen fortsätter för kommentarsfältherrarna. Medan de ryggdunkar varandra under Ghostbusters-trailern släpps nyheten att Warner brothers planerar en omarbetning av Ocean’s eleven – men det ska varken vara lookalikes till Rat Pack eller George Clooney och Brad Pitt utan kvinnor i huvudrollerna. Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway och Rihanna uppges vara klara för filmen med titeln Ocean’s 8.
Med gender swapping-trenden kommer fler filmer om kvinnor som gör samma saker som män med varandra att dyka upp. Utöver Ocean’s 8 planeras till exempel en kvinnlig version av Steve Martin & Michael Caine-komedin Rivierans guldgossar från 1988 med bland andra Rebel Wilson.
Det går naturligtvis också att byta kön på andra hållet, vilket görs i planerna på en nyversion av åttiotalskomedin Splash där Channing Tatum ska spela Daryl Hannahs rollfigur som sjöjungfru. Det finns visserligen mer triviala skäl för gender swap, som att det är lättare att återanvända gamla berättelser i stället för att hitta på nya. Men trots att det finns krafter som försöker bana väg för en backlash tyder trenden ändå på mindre rigida genusnormer.
Även i Sverige har protesterna mot alltför långt gången filmfeminism varit högljudda. Debatten kring A-märkt och diskussionen kring representation har ackompanjerats av kommentarsfältsvrål. Men finns det verkligen något för att oroa sig över?
Debatten kring A-märkt och diskussionen kring representation har ackompanjerats av kommentarsfältsvrål.
Med tanke på filminstitutets höga svansföring i frågor om jämställdhet är filmhöstens facit inte imponerande. Det finns visserligen en rad dokumentärer regisserade av kvinnor men den film som det traditionellt finns mest intresse för, liksom pengar och status i, är trots allt spelfilmen.
Det är betecknande att veteranen Pernilla August, med en imponerande skådespelarkarriär i ryggen, under hösten var den enda kvinna som ensam regisserade en spelfilm för vuxna (Den allvarsamma leken). (Förutom August finns också Jaana Fomin, som har regisserat Flykten till framtiden tillsammans med Ulf Malmros.)
Och det är bevisligen galna gubbar som går hem på vita duken i Sverige. Törs en ens hoppas på tanter som kommer att ersätta – eller stå bredvid – fenomen som Ove och hundraåringen? Det är typiskt att den svenska filmhöstens enda tokroliga tant, den härjade modersfiguren i Morran och Tobias – som en skänk från ovan, spelades av Johan Rheborg. Det är med andra ord ännu en rolig gubbe, om än i kvinnokläder.
Så går utvecklingen verkligen framåt eller är allt som verkar tyda på det en illusion, ett önsketänkande, tillfälligheter? Jag väljer att tro på det förstnämnda alternativet. Suck it up, kommentarsfältherrar.
Texten publicerades ursprungligen i FLM Höst 2016.
