Släkten är onekligen värst i darling Steve Carrells senaste filmsnedsteg Min brors flickvän som har svensk premiär på fredag. Hade jag känt mig mer hemma bland alla amerikanska vita subkategorier, och deras respektive kulturella särdrag och kännetecken, skulle jag kanske dra till med att familjen Burns är sådär typiskt ”presbyterian Rhode island”. Men det skulle varit fel förstås. Något slags liberal (i ordets amerikanska betydelse) medelklass (i ordets amerikanska betydelse) är det i alla fall frågan om.
Jag kommer ihåg att jag ändå, lite grann, tyckte om den besläktade Välkommen till familjen som kom för några år sedan, fastän den släkten var nästan lika värst och jag mest hela tiden, magistralt, ville uppmärksamma dem på deras mänskliga brister. Men sent omsider gjorde filmen det på egen hand.
Någon sådan efterlängtad åthutning bjuder aldrig Min brors flickvän på, och jag kan därför aldrig förlåta Carrells karaktär för hur han behandlar sina döttrar, eller den övriga familj för hur de behandlar honom. Här är familjen konstant störig och jobbig men, hey, it’s family is family is family.
Min brors flickvän är ungefär den familjesociologiska studie jag väntat mig, men den saknar uppfostran. Även om den kanske inte kvalificerar sig som värdekonservativ (i ordets amerikanska betydelse), hade den mått bra av ett par progressiva pekpinnar. För den innehåller ju inte mycket i övrigt att glädjas åt.
