Även om tjurfäkting måste kategoriseras som skamligt barbari, är de guldtrådsbroderade scenkläderna svåremotståndliga. Att se charmen i de omsorgsfullt dekorerade spjut som huggs in i tjurryggarna för att få dem att ilskna till är svårare, men även dessa fotograferas omsorgsfullt i Keillers park-regissören Susanna Edwards matadordokumentär I skuggan av solen från 1996, som handlar om en almodóvaresque tjurfäktare vid namn Christina Sanchez. Hon var den första kvinnan som bars ut som segrare genom stora porten på Las Ventas-arenan i Madrid, och i Edwards smakfullt impressionistiska men lite fånigt berättade film får vi se henne laga till köttfärs, hugga höbalstjurar iklädd adidasoverall och framför allt klä på sig den glänsande fäktingsutstyrseln, om och om igen. Hon säger att hon inte blir man bara för att hon fäktar, att det inte finns något macho med matadoryrket, men när hon står på arenan är det dragshowens parodiska maskulinitet hon spelar upp. Hon frustar, trycker fram skrevet och vässar svärden. Visserligen har scenen där hon provar bröllopsklänningar än starkare drag av utklädningslåda, och hennes väninna måste tillrättavisa henne när hon inte riktigt fyller kostymen. Allt är utklädning, skådespel, provtagningar, även om ett helt gäng tjurar stryker med längs vägen.
I filmens absoluta inledning hör vi henne tveka moraliskt, och kanske säga något om genusmaskerader, i voice over: ”När det är dags att dräpa tjuren grips jag av vanmakt.” Det spanska ord som i textningen översätts med vanmakt är impotencia.
