Långfilm: Godzilla
Regi: Gareth Edwards
År: 2014
Land: USA
Speltid: 123 min
Biopremiär: 14 maj
När det stod klart att Godzillas comeback skulle regisseras av britten Gareth Edwards, vars indiedebut Monsters var en intressant uppgörelse med amerikansk flyktingpolitik, förväntades ett ödesmättat allvar. En känsla som stärktes av de teasers och trailers som nådde nätet, men som nu ställda mot resultatet vittnar om en missvisande marknadsföring. Eller ett underbart uppror mot en tid där det räcker med en internetuppkoppling och gnutta nyfikenhet för att veta vad man betalar för. För istället för den utannonserade domedagsstänkaren får vi showen som Hollywood misslyckades med 1998 – en katastroffilm som förenar Roland Emmerichs spektakelskala med Guillermo del Toros hjärta för kaiju eiga, den gren av japansk science fiction där monster gör upp med städer och varandra.
Guillermo del Toros japanofiliska kärleksbrev Pacific rim fick ett betydligt bättre publikmottagande i Kina än i USA. Det svala intresset i väst kan förklara varför Edwards spelar ut sitt genrekort som ett ess i rockärmen och låter skådespelarna spela över en stund innan Godzilla använder sin svans som flugsmälla, sprutar strålning i munnen på sina motståndare och fyrar av ett segervrål.
Juliette Binoche och Bryan Cranston, i rollerna som ett kärlekspar på ett japanskt kärnkraftsverk, tar i från tåspetsarna för att etablera ett mänskligt drama. Särskilt den senares känsloregister balanserar farligt nära det skrattretande. När filmen förflyttar sig 15 år framåt, och deras son axlar huvudrollen, står det dock klart att mänskligheten mest i vägen för underhållningen.
Här serveras ett spretigt smörgåsbord som blandar bitar från det japanska filmmonstrets allvarliga ursprung i sviterna av Hiroshima och Nagasaki, men som ogenerat saltar med den komiska kommers som gick överstyr i 50-årsjubileumsfilmen Godzilla: Final wars från 2004. Gareth Edwards nytolkning står sig inte särskilt väl i jämförelse med den japanska originalfilmen, eller för den delen några av de mer politiskt slagkraftiga uppföljarna, men det är ändå roligt att se en svulstig storfilm komma klädd för tunga reboot-skurar och sedan lätta upp med nördig värme.
I filmen yttrar Cranston en replik som i marknadsföringen blivit ett mantra: ”Because what’s really happening is that you’re hiding something out there! And it’s going to send us back to the Stone Age!” I efterhand kan det ses som en halvsanning. Förvisso förs vi tillbaka, men inte så mycket till stenåldern som en död genre inom amerikansk storfilm. Välkommen tillbaka, kaiju eiga.
