Var till slut på Bonniers Konsthalls utställning Scenväxlingar idag. Utställningen beskrivs som ett möte mellan konst och teater, men eftersom de flesta verken också hade filmanknytning är det på sin plats med lite filmkritik, eller ja – i alla fall några konsumenttips:
Ragnar Kjartanssons Gud är en 40 minuter lång entagningsfilm där Kjartansson, ackompanjerad av ett elvamannaband, till desperationens gräns sjunger strofen ”sorrow conquers happines” om och om igen. Som om Kaurismäki och Lynch skulle göra en musikvideo tillsammans, kommenterade mitt sällskap.
Markus Schinwalds 1a delen villkorlig är en fascinerande video där en svettig regissör med tankekraft styr en dansare genom en lägenhet tills hon ramlar in i en byrå. Rolig och suggestiv.
Bäst var ändå turkiska Inci Eviners Harem. Verket tar utgångspunkt i en gravyr av den tyske arkitekten och målaren Antoine Ignace Melling, som levde i Istanbul i 18 år i början av 1800-talet och arbetade som hovarkitekt åt sultan Selim III. Bland annat ritade han prinsessans Hatices nya palats i stadsdelen Ortaköy. Dessutom gjorde han massor av gravyrer av livet i staden (såhär såg palatset i Ortaköy ut i Mellings tolkning).
I Harem har Eviner utgått från den av Mellings gravyrer som föreställer sultanens harem. Videon börjar med gravyren som stillbild. I olika rum ser vi haremets många kvinnor. Snart tonas gravyren över i en datoranimation där gravyrens figurer börjar röra sig i loopar. Att den detaljrika bilden besitter gravyrens evighetsskärpa gör att det finns mängder av skeenden att fördjupa sig i. Eftersom människornas rörelser är loopade, framstår de som märkliga, spastiska och störda, och haremet upplevs närmast som ett mentalsjukhus.
Videon är fantastiskt lyckad, och det är roligt att den korta loopen verkar stärka sin popularitet ytterligare. Som bekant har ju även den nittiotalistiska gif-animationen fått en rennässans.
