Idag öppnar Draken sitt gap på Järntorget i Göteborg och Sveriges största filmfestival invigs därmed. Jag kommer i vanlig ordning välja bort förhandsvisningar av kommande biofilmer, med undantag för ett par svenska premiärer, och prioritera sånt som förmodligen aldrig visas på svensk duk igen. Mottar gärna fler tips i kommentarerna! Vi ses i festivalvimlet.
Sånt jag ska se:
Til madness do us part: Den senaste filmen från en av Kinas viktigaste samtidsskildrare, Wang Bing. Här inifrån ett mentalsjukhus i Yunnan (bilden ovan).
Nånting måste gå sönder: Förväntar mig att Ester Martin Bergsmark återuppfinner den svenska romantiska filmen med sin film efter Eli Levéns roman.
Concerning violence: Resultatet av Göran Hugo Olssons andra upptäcktsresa i svenska tv-arkiv, efter The black power mixtape häromåret, för honom till mörkrets hjärta. Av mottagandet i Sundance att döma en av årets höjdpunkter.
An episode in the life of an iron picker: Festivalhyllad film om romske järnplockaren Nazif av Danis Tanovic.
Gare du Nord/Human geography: Claire Simons två filmer om den parisiska järnvägsstationen.
The last of the unjust: Claude Lanzmanns återvänder till sitt material från Shoah och hittar en intervju med kollaborerande rabbi från 1975. Särskilt intressant att se efter fjolårets Hanna Arendt-biopic.
Manakamana: En dokumentär om en nepalesisk linbana, från samma etnografiska grupp på Harvard som gjorde Leviathan.
When evening falls on Bucharest or Metabolism: Corneliu Porumboius Polis, adjektiv-uppföljare som Jonas skrev om här.
The quiet roar: Evabritt Strandberg! Hanna Schygulla! Har dock hört att man allra helst ska se Henrik Hellströms nya film påtänd. Undrar vad det finns för beredskap på festivalen.
September: Betraktelser från krisens Grekland med matvaruaffär i Aten som utsiktsplats.
Class enemy: Ännu en film från ett klassrum, den här gången i Slovenien, som verkar hitta sin egen ingång till maktkampen mellan lärare och elever.
Svensk kortfilm: Så mycket jag hinner.
Sånt jag sett som ni borde se:
Closed curtain: Obligatorisk närvaro på Jafar Panahis senaste film, med svensk-iranska Maryam Moghaddam i en av rollerna. Vi gjorde ett upprop i höstas för att uppmärksamma hennes situation. Hon får fortfarande inte lämna Iran.
Upstream color: Mer cerebral sci-fi från regissören bakom Primer. Läs Mattias Löwhagens text ur senaste numret om Shane Carruths fascinerande skapelse.
Sånt jag sett som ni kan skippa:
Short term 12: Precis som vanligt ska man inte tro hajpen om amerikansk indie (Upstream color är ett av undantagen). Det här ett alldagligt sentimentalt drama, inget mer. Eller mindre för den delen, om man gillar sånt.
The best offer: Jag gillade verkligen Cinema paradiso när jag var barn men ska nog inte se om den eftersom allt (?) Gisueppe Tornatore gjort sedan dess varit mög.
When I saw you: Palestinas Oscarsbidrag från ifjol, en välmenande men ack så konventionell film om pojke som år 1967 ansluter sig till motståndsrörelsen.
