Ikväll samlas den svenska filmbranschen på Cirkus i Stockholm för att gratulera sig själv för ett gott filmår. Eller? Glädjande nog är årets Guldbaggegala inte bara en instängd firmafest. Den som framför allt släpper in nytt syre i nomineringsfältet heter förstås Anna Odell. Tillsammans med en väloljad biopic och en pueril luftpastej konkurrerar hennes Återträffen om utmärkelsen för bästa film.
Den bästa svenska filmen görs inte i filmbranschen, konstaterade vi i ett reportage redan 2008. Kanske är det en sanning med modifikation som fortfarande håller. Vid den tidpunkten hade det bara gått ett år sedan SFI infört ett nytt etableringshinder – plötsligt kunde endast erfarna producenter eller produktionsbolag söka långfilmsstöd. Vi intervjuade de nybakade långfilmsproducenterna bakom De ofrivilliga, Darling och Maggie vaknar på balkongen som alla på ett eller annat sätt behöll avståndet till filmbranschen.
På motsvarande sätt har flera av de senaste årens mest intressanta regidebutanter varit nyutexaminerade från konst- och inte filmskolor. Läs exempelvis vårt reportage från häromåret om bland andra Axel Petersén, Måns Månsson och Johan Jonasson. Nu sällar sig alltså även Anna Odell till den skaran.
Tack och lov har filmbranschen fortfarande tillräckligt med attraktionskraft för att locka till sig konstnärliga talanger utifrån som kan bryta mot invanda mönster. Särskilt med tanke på att den filmpolitiska praktiken, som Gunnar Bergdahl påpekar, prioriterar helt andra rullar. Alla tycker att det är kul att sola sig i den internationella glansen av en Roy Andersson eller Ruben Östlund, men annars står inte direkt nytänkande filmkonst överst på dagordningen.
Inte undra på att det hör till ovanligheterna att svensk film är värd tankemödan för andra än de närmast sörjande. Entré Anna Odells Återträffen som har provocerat fram texter av litteraturvetare, konstkritiker och filosofer. Jag har tidigare svarat på debattstartaren Anders Johanssons artikel.
I ett uppföljande inlägg inskärpte Johansson sin kritik av Återträffen som ett avskräckande narcissistiskt exempel på samtidens jagfixering. ”Som om det inte funnes någon annan grammatisk form än första person singularis – ’Jag’ – och något annat ämne än ’Mig Själv’.”
Det är förstås rimlig kritik – inte minst mot mediafenomen som Stjärnorna på slottet eller Sommar i P1. Men mot Återträffen? En av poängerna med filmen är trots allt att den osäkrar Odells berättelse genom att ge plats åt olika perspektiv och dessutom konfronterar åskådaren med sin egen position.
Det är svårt att få ihop kritiken när Johansson å ena sidan klagar på att ”allt som finns mellan och utöver de enskilda jagen” lämnas okommenterat, å andra sidan uppmärksammar filmens reflektioner kring makthierarkier i sociala situationer men avfärdar dem som banala. Å min sida menar jag att de tvärtom är helt centrala, inte minst i vårt jagcentrerade tidevarv.
Att Johansson missar att Återträffen handlar lika mycket om sin publik beror möjligen på att han är mer fixerad vid Anna Odell än vad han anklagar filmen för att vara.
Jag hoppas att Guldbaggejuryn inte gör samma misstag ikväll. Kritiken mot Återträffen återkommer till att den har ett otydligt ärende. Äntligen en svensk film som faktiskt gör något annat än det förväntade, säger jag.
