Fjolårets bästa svenska film, som har chansen att ta hem några guldbaggar nästa måndag, fick sent omsider sin första sågning i helgen. Litteraturvetaren Anders Johansson i Aftonbladet reducerade Återträffen till en egoboost för den framgångsrika konstnären – och jag svarar honom i dagens tidning. Dessutom skriver Expressens och Dagens Nyheters kultursidor om filmen idag. Stora Anna Odell-debattdagen!
Det var väl på sätt och vis på tiden att någon opponerade sig mot hyllningskören. Och Återträffen är en film som förtjänar att problematiseras. Är den svenska filmkritikerkåren alltför välvillig? I sin text hänvisar Johansson till Ulrika Kärnborgs tidigare attack som gjorde gällande att snälla recensioner gör svensk film en björntjänst. Det var en artikel som blev famös för att Kärnborg blandade samman Wes Craven med Wes Anderson, men visst händer det att även jag häpnar över höjdarbetyg till mediokra svenska filmer.
Ändå tycker jag alltså att Johansson är fel ute i sin kritik. Han ser filmens joggingscener som ett uttryck för den terapiideologi som påstår att vi är ”fria att förverkliga oss själva genom att skriva våra egna framgångssagor”. Jag ska villigt erkänna att jag tänkte på Rocky Balboa, men tycker att Återträffen höjer sig långt över den personliga revanschen.
