Att gränserna mellan videokonst, konstfilm, filmkonst och bara sköna rörliga bilder är förvirrande svårdragna, tydliggjordes när Konstbio i söndags arrangerade ett ”videokonstprogram” med efterföljande diskussion på det senaste tillskottet på Stockholms biografmarknad: Kulturhusets Klarabiograf.
Dorinel Marc, som låg bakom en av filmerna, med den konstdoftande titeln Reclaiming the White Cube. Intervention: Using a pipinette, sa att ”våra filmer är inte film” eftersom ”vi är konstnärer”, moderatorn Charlotte Bydler menade att skillnaden mellan konst och film bestod i att konsten inte utsätts för den kommersiella filmens censur, och en åskådare menade tvärtom att filmernas raka berättande gjorde att det påminde om ett ”vanligt” kortfilmsprogram på en filmfestival. Lite synd att inititativtagarna till Konstbio inte sa något om varför de ville visa de här filmerna i en biografkontext. Tekniska eller sociala skäl?
Temat för visningen var provokationer. Joanna Rytel filmade sig själv när hon erkände för en älskare att hon hade haft sex med hans bästa vän kvällen innan, Katja Aglert filmade ett massmord av mördarsniglar och Julika Rudelius några grabbar som diskuterade horor och madonnor på ett tåg. Men mest (och bäst!) provocerande verkade Tseng Yu-Chins Who is listening? 1 vara. Till en början var filmen en manifestation av hur mycket liv som kan finnas i en filmbild i slow-motion. Sötaste barnen nånsin stod framför en vägg och väntade på att få yoghurt sprutat i ansiktet. Så gulligt hur de försökte undvika att fnissa i väntan på attacken, så befriande hur barnen lyckades överskrida reklamestetiken och fylla filmen med okomplicerad glädje. Men den oskuldsfulla leken svärtades när jag insåg yoghurtens pornografiska symbolvärde. Plötsligt var det inte lek längre. Eller, det var fortfarande lek, barnen lekte fortfarande. Men jag tittade inte på en lek, jag tittade på något ganska obehagligt, samtidigt som vissa barn var så söta att jag ändå inte kunde undvika att le. Cyniskt, gulligt eller kritiskt? Jag vet inte riktigt, men man kan titta på en liten bit av filmen här. Där skrattar publiken.
