Som Jonas och Jacob konstaterat i tidigare adventsluckor är hunden det odiskutabelt mest populära filmdjuret. Katter då? Även om våra mer gracila fyrfotingar är klart poppis används de inte alls på samma sätt som sina hundkollegor. Det beror förstås både på hundens särställning som husdjuret numero uno i USA, och på Hollywoods många användningsområden för de lydiga, lyckligt flåsande vovvarna: som människans trofaste vän, som den ultimata symbolen för kärnfamiljen, som ett verktyg för att lära barnen viktiga livslektioner om vänskap, empati och ansvar. Men det beror också på att katter inte är att lita på. Som alla kattälskare vet är det vackraste med katter – och också det mest frustrerande – att de gör vad fan de vill.

Därför funkar filmkatter bäst i obehagliga och suspekta sammanhang, som den läbbiga zombiekatten Churchill i Jurtjyrkogården, som husdjur till lågmälda filmskurkar som Ernst Stavro Blofeld eller Vito Corleone, eller som barnsubstitut hemma hos den kattgalna satkärringen Mrs Deagle i Gremlins som döper alla sina kissar efter pengavalörer (“Come now, Dollar Bill”). Och, förstås, som alla lata skräckfilmsregissörers genväg till snabb chockeffekt: släng in en katt i bild!

Ridley Scott är mer sofistikerad. En av hans bästa rollfigurer är Jonesy, skeppskatten på Nostromo i Alien, Ripleys enda vän när monstret obarmhärtigt slaktat hela manskapet och slutuppgörelsen närmar sig. Ripley är så fäst vid sin kisse att hon jagar efter henne när hon egentligen borde get the hell out of Dodge, och scenerna där hon kutar genom rökiga skeppskorridorer med eldkastaren i ena handen och en tom kattbur i den andra har blivit ikoniska.

Jonesy hänger med ända till slutet, och blir nedsövd tillsammans med matte genom tid och rum – det går inte att ta miste på Ripleys glädje när slemmige Burke kommer bärande på Jonesy i inledningen på Aliens, när radarparet delat 57 år i hypersömn. Jonesy fortsätter vara hennes enda riktiga vän när Ripley raskt blir ett verktyg i Weyland-Utanis samvetslösa jakt på profit. Desto sorgligare när de måste ta farväl, med den kärleksfulla repliken “And you, you little shithead, you’re staying here”, när Ripley måste åka vidare till planeten LV-421 och undersöka vad tusan som hänt alla nybyggare där. Resten av Alien-sviten blev kattfri – och klart sämre. Knappast ett sammanträffande.

Sann till sin kattnatur är Jonesy förstås inte bara mysig utan också oberäknelig: det är hon som i en av filmens allra otäckaste scener lurar in slackern Brett (Harry Dean Stanton) i skeppets fraktutrymme, där monstret sjunker ner från taket och käkar upp honom. Närbilden på Jonesys nyfikna ögon, när hon betraktar hur Brett slits i stycken, är en av Ridley Scotts allra vackraste och mest kusliga bilder.

I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.

Per Perstrand är bibliotekarie och skriver annars på Tvdags.