Varför bestämde du dig för att göra filmen?
När min morfar blev dålig började min mamma åka till honom. Hon bodde i Sverige och han i Norge, så resan tog flera timmar. Det blev ganska slitigt, men hon var ändå där varje ledig tid. Jag kunde förstå henne, samtidigt som jag var orolig för att hon skulle rasa ihop. Anledningen till att jag började filma var att jag ville försöka förstå och nå henne. Det finns en dubbel omsorg i filmen. Hon tar hand om sin pappa och sedan börjar jag ta hand om henne. Eller om jag börjar förbereda mig för att hon en dag ska dö.

En dubbelhet som också finns inskriven i filmens titel.
Absolut. Jag går efter dig, jag blir som du är, det som är kvar efter dig.

Kan man se Efter dig som en fortsättning på 1987-1993, din kortfilm som består av snowboardbilder som din mamma tagit på dig?
Det tycker jag nog. Jag är intresserad av hur vi människor är beroende av varandra. I botten är det väl en kritik av vårt individualistiska samhälle, som utgår från det suveräna jaget. Att vi är autonoma och att ofrihet är något fult. Det är det som jag vill jobba med. Och i 1987-1993 blir det uppenbart att jag var väldigt beroende av min mamma, för att jag skulle bli den jag blev. Det här beroendeförhållandet är viktigt i mitt arbete. Jag måste ha ett du hela tiden.

Var det inte svårt?
Nu låter det kanske gulligt när jag pratar om att vi är beroende är varandra, men det finns förstås en baksida också. Man kan gå under av att vara så beroende av någon eller av att behöva ge hela tiden. Vilket också inträffar filmen. Jag filmade min mamma under flera års tid och efter ett tag började jag känna att jag kanske distanserade mig från henne. Det blev en kris i filmandet. Att jag arbetade med en film samtidigt som hon höll på att bryta ihop.

Jag är intresserad av att använda filmandet som en metafor för hur vi gör när vi försöker förstå någon annan. Det finns en text som har funnits med i hela arbetet och det är Roland Barthes Det ljusa rummet. En bok som ger sig ut för att vara en undersökning av fotografiet, men egentligen är en sorgebok över författarens mamma. Han vill inte acceptera att hon inte längre finns, söker fotografiets väsen och letar efter bilder där mamman känns närvarande. Det är ett hopplöst projekt, men fullt begripligt.

Vad tyckte din mamma och morfar om projektet?
Min mamma stöttar alltid mig och är glad för att jag har gjort en film. Eller för att vi har gjort en film tillsammans. Hon har alltid fotat allt vi gör under min uppväxt. Hon har flera hyllmeter med fotoalbum där hela mitt liv finns dokumenterat. Det var redan en del av vårt sätt vara på tillsammans. Min morfar förstod inte varför andra skulle vara intresserad av honom när han var svag och sjuk. Ful, tyckte han att han var. Det var svårt. Men han litade på min mamma.

Hur mycket material hade du till slut?
110 timmar. Men filmen var ganska lättklippt. Det handlade framför allt om att hitta en kronologiskt förlopp, att följa dygnets rytm. Däremot jobbade jag jättelänge med en text till filmen. Under ett års tid fick mamma sitta i en garderob och spela i en voice-over till filmen. Men ju längre jag kom i klippningen, desto mer kunde jag rensa bort. Så vi har gjort en film till som inte syns – eller en ljudinspelning som inte hörs. Den blev bara vår.

Efter dig har biopremiär 1 november.