Får höra vad som numera krävs av brittiska tidningskolleger på Venedigfestivalen.

Omedelbart efter visningen en tweetkommentar. Något senare en kortrecension. Därpå webb-tv.  Till sist en recension i fullformat.

Det här gör inga anspråk på någotdera. Sporadiska anteckningar.

Onsdag 29/8

Första film Kirill Serebrennikovs Betrayal.  Snyggt, melodramatiskt om dubbel otrohet och död i medelklassens Ryssland. Men när ska barnlösa blondiner i solglasögon sluta vara instabila och oberäkneliga drivkrafter i psykologiska thrillers? Hitchcock har ett och annat att stå till svars för.

Torsdag 30/8

Dennis Quaid i sitt livs roll som kämpande familjefar på majsfarm i amerikanska Mellanvästern. Ramin Bahramis At any price tar upp dagens stenhårda konkurrens om distriktskontrakt med de stora genmanipulerande företagen som kräver att varje års utsäde måste köpas på nytt och inte som förr kunde sparas från ett år till ett annat. Dessutom klassiska amerikanska teman: söner och fäder, ond bråd död, otrohet, landsbygdstristess, utbrytningsförsök. För mycket för en film.

Österrikaren Ulrich Seidl är däremot i total formmässig kontroll. Paradise: Faith, andra delen i hans Paradis-trilogi. Den första Paradise: Love visades i Cannes. Den tredje kommer i Berlin nästa år. I Sverige börjar den visas efter årsskiftet. Elfride Jelinek skriver en essä i pressboken.  Begriper inte ett ord. Förundras över Seidls förmåga att i det svartaste svarta aldrig mista ömheten för sina gestalter. Och för hans humor. I Italien har kritikerna inte haft mycket till övers. Skillnad på österrikisk och italiensk katolicism  och samhälle?

Fredag 31/8

En fullständigt urusel italiensk dokumentär Sfiorando il muro om Brigate Rosses mord på en nyfascist i Padua 1974. Den mördades dotter Silvia Giralucca, sex år 1974, försöker skildra samhällsklimatet då och nu.  Blir på mycket dåligt humör hela dagen. Inga svar på några frågor, inte ens några frågor. Då är det inte mycket bevänt med att försöka ’bryta tystnaden’. Mår illa av slutbilderna av nyfascisternas facklor, fascisthälsningar och militäriska disciplin när minnesplaketten till sist kommer på plats, trots att dotter Giralucca kikar in i bilden från sidan och säger att hon inte känner sig hemma.

Borde dessutom vara strängt förbjudet att använda Pergolesis oerhört vackra Mariaklagan ’Stabat mater’ som bakgrundsmusik till en menlös speakertext.

Avstår helt från Spike Lees hyllning till Michael Jackson Bad 25 med anledning av jubileet för albumet. Behöver inte en knappologisk dokumentär om tillkomsten för att uppskatta det. Kärnan i amerikanska persondokumentärer är ändå alltid en parad av människor som talar om hur enastående föremålet var.

Lördag 1/9

Dags för morgonvisning av Paul Thomas Andersons The master. Jätteköer, smockfullt. Som förväntat ett massivt, svårgenomträngligt och fängslande stycke film med en central skådespelarduo som heter duga. Joaquin Phoenix som posttraumatisk andravärldskrigsveteran med allvarliga alkoholproblem. Philip Seymour Hoffman som karismatisk sektledare, som alla vet är modellerad efter scientologernas skapare Ron L. Hubbard. Det hade nog varit bättre för filmen att inte veta det, utan betrakta den som PTA själv säger: ’en kärlekshistoria mellan två män’. Eller också är det bara en undanflykt för att slippa uttala sig om scientologin. Är jag besviken? Vet inte, men har svårt att instämma i de omedelbara, översvallande hyllningarna. Måste ovillkorligen se filmen igen…

Direkt efteråt raka motsatsen: italienska burlesken È stato il figlio av Daniele Cipri, som berättar om hur maffian snärjer sina enkla undersåtar. Humor är möjligen numera det enda sättet att attackera ämnet.

I stället för att titta på PTA:s stjärnor på galaföreställningens röda matta ser jag Lemale Et Ha’Chalal om ett nära nog tvångsäktenskap i sluten israelisk judisk ortodox miljö. Inser att jag inte lyckas tänka bort bosättare, murar och palestiniernas villkor.

Men framför allt hur svårt jag har för filmens estetik: softade oändligt vackra bilder av både kvinnor och män. De förra talar gärna eftertänksamt i motljusprofil. De senare firar Purim med dryckjom och sång.

Söndag 2/9

Vad är bättre att börja söndagen med Terrence Malicks undergångspredikan To the wonder. Någon tweet-kallar den B-sidan till Tree of life. Det är orättvist.  Otroliga bilder ackompanjerar denna sorgesång över förälskelse som kommer och kärlek som går, över  ebb och flod, över förgiftningen av  ett bräckligt landskap, över historia och brist på historia. Handlar inte om att vara troende eller inte: den har ett hjärta av sten som värjer sig med att det som sägs om kärleken är banalt. Då måste man dessutom ha blundat sig igenom filmen.

Och vad är sämre än att avsluta den med Takeshi Kitanos Outrage beyond. Ännu en modern gangsterhistoria – inte mindre våldsam, men däremot trött, dum, mekanisk och lam i jämförelse med många av Kitanos tidigare filmer.

De mörka gangsterkostymerna böjar flimra framför ögonen. Det ter sig helt enkelt jättetråkigt att vara japansk gangster.

Får plötsligt ont i halsen. Går hem i förtid.