Det känns fint att älska film tillsammans med en hel stad. Otto Preminger har varit föremål för ett omfattande retrospektiv medan regissörer som Naomi Kawase och Leos Carax fått sina tidigare verk presenterade för nya och gamla beundrare. Ordförande för årets internationella tävlingsjury är ingen mindre än den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakul, som senast var Sverigeaktuell med Guldpalmbelönade Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv. Han är på många sätt en optimal representant för en festival som Locarnos – ett bergväggsomslutet centrum för filmkultur där auteurtraditionen står högt i kurs och de rustika byggnaderna andas tidslöshet. Vädret under min vistelse var däremot som hämtat från en Roland Emmerich-produktion och varje biobesök kom att likna en högspänningsflykt mot säkerhet. Men är man någonsin riktigt trygg med ett lyckat festivalprogram?

Naturens krafter återkom som skurk i The Sound of the Waves, där regissörerna Ryusuke Hamaguchi och Kou Sakai bilar längs kusterna av Tohoku-regionen för att besöka de värst drabbade områdena efter fjolårets tsunami. Där träffar de överlevare som får berätta sina historier och väl införstådda med riskerna ändå valt att bo kvar. Skälen till detta blir filmens drivande kärna och det variationsrika persongalleriet binds samman av plikten gentemot hembygden. Trots anspråkslösa medel i hanteringen av ämnet lånar iscensättningen från spelfilmskonventioner, särskilt men den symmetriska shot/countershot-estetik som osar Ozu. Tyvärr är filmen något formalistiskt låst och tradig, vilket lär ha bidragit till att en majoritet av publiken smet salongen under 140-minutersvisningen. Den kontemplativa humanismen fick åtminstone mig att stanna kvar.

Australiska regissören Cate Shortland, som fick sitt genombrott år 2004 med sönderkramade Somersault, är i år aktuell med andra världskrigsdramat Lore. Det är en oroväckande uppväxtstudie som tar vid strax efter befrielsen – den slutfas som av många förknippades med lättnad, utom för de tyskar som tjänade modern världshistorias farligaste ideologi. En SS-officer och dennes fru flyr sin privilegierade herrgårdstillvaro och tar med barnen till ett gömställe mitt ute i ingenstans. Rättvisan hinner dock ikapp föräldrarna och Lore, det äldsta barnet av fem, tvingas leda sina syskon på en 900 kilometers färd mot säkerhet. Med blonda flätor och fina klänningar förkroppsligar hon det tredje rikets ariska ideal men får i egenskap av framtidsrepresentant för det fallna Nazityskland utstå ett smärtsamt uppvaknande. Intressanta frågor ställs om förmynderi och hanteringen av sanning i tider av kris: För vems skull går lögnerna i arv? Används lögnerna för att bespara omgivningen smärta, eller för att själv få klamra sig fast vid förnekelse? Med ett artilleri av distorterade stämningsbilder undanröjer Shortland nya kryphål i en annars välbesökt krigskuliss.

Med smak för såväl New Queer Cinema som body horror fann jag en välbehövlig energikick i Bradley Rust Grays Jack and Diane, där stjärnskottet Juno Temple gör huvudrollen som Diane – ett slags brittisk Manic Pixie Dream Girl som med bohemchic klädsel och knasigt beteende verkar ha flytt från ett Zach Braff-manus. När hennes näsblod plötsligt skvätter över en toalettsits och hon attackeras av ett monster framgår dock att Diane är närmare besläktad med Natalie Portmans karaktär i Black Swan än den i Garden State. På besök hos mostern i New York blir Diane förälskad i butchskejtaren Jack och i takt med kärlekens komplicerade bandvagn blir de kroppsliga reaktionerna mer oroväckande, vilket illustreras med återkommande animationssegment gjorda av bröderna Quay. Jag älskade den förrädiska känslan av en tajt film som helhjärtat ägnar sig åt desorientering, i växelverkan mellan soundtracktyngd hipsterromantik och mardrömslikt splatter. Visst, det är långt ifrån den första filmen som använder monster för att symbolisera sexualitet, men utförandet sneglar mer mot modern tonårsfilm än David Cronenberg och känns därför vågad i sin vägran att adressera en specifik målgrupp.

Vad vore en festival utan filmer om film? Självreflektion är huvudingrediensen i den nya sektionen Histoire(s) du cinéma, vars namn hämtats från Jean-Luc Godards berömda filmessäserie. Där återfinns Rodney Aschers publikfavorit Room 237 – en dokumentär som tecknar ett halvt dussin entusiasters långsökta läsningar av Stanley Kubricks The Shining. Deltagarnas utläggningar illustreras rikligt med filmsekvenser, argumentförklarande animationer och arkivmaterial som reder ut de intertextuella myriaderna. Det är ett kärleksfullt porträtt av tolkningsverksamheter där Kubricks filmer framställs som outtömliga källor för närläsningar. Om du är trött på mytbildningen kring den ökände regissören gör du bäst i att hålla dig borta, men för oss andra är Room 237 ett både komiskt och romantiskt testamente över filmmediets förmåga att kommunicera och synliggöra det intellektuella mötet mellan åskådare och verk.

Bland andra intressanta titlar på temat film om film märks Sho Miyakes Playback, ett slags melankolisk 8½ där en skådespelare på dekis får dåliga nyheter från sjukhuset och försätts i en slumrande pendel mellan nuet och det förflutna. Personer från förr dyker upp, inte sällan växlandes mellan sitt yngre och nuvarande jag, och vi ser variationer av ett händelseförlopp som huvudpersonen försöker bli klok på. Det är ett välspelat drama som drar paralleller mellan minne och fotografiska tekniker, ytterst harmonisk i arrangemanget av bilder och låter det cirkulära berättande driva utan att förlora känslan av framåtrörelse.

Desto mer hårdför är Peter Stricklands paneuropeiska genrefilmsdrift Berberian Sound Studio, om brittiske tråkmånsen Gilderoy (en suverän Toby Jones) som flygs in till en italiensk skräckfilmsstudio för att ljudmixa en exploitationfilm. Likt titelrollen i Evil Ed påverkas Gilderoy negativt av sitt yrke och gränsen mellan videovåld och verklighet suddas ut. Knappt ser vi skymten av filmen-i-filmen, men som visuell kompensationen dukas det fram pornografiska närbilder på orala naturkrafter liksom studions analogiska uppsättning mixerbord, kablar och paneler. Ultravåldet drar kraft från publikens fantasi och bevisar hur effektivt ljud kan förlita sig på associationslekar. Sinnesdikotomin går att koppla till den italienska filminstruin och dennes tradition av att separera ljud och bild – vilket gjordes av praktiska skäl under andra världskriget, men som under 60- och 70-talen blev en kommersiell exportmodell för att fritt blanda nationaliteter och språk. Dualismen gör sig väl i en berättelse om en man i ett gränsland.

Tid och rum utforskas i Peter Mettlers The End of Time och Peter Bo Rappmunds Tectonics, den förra en metafysisk kartläggning av hur tid förhåller sig till geografi medan den senare specifikt granskar den mexikanska gränsen. Rappmunds statiska uppsättning av extremt välkomponerade bilder införlivas med timelapse och stop motion, men ofta så välstuderat att det saknas liv bortom regissörens egna handlag.

Åskmolnen överskuggade mina planerade biobesök på Piazza Grande, det torg som med en enorm duk och 8 000 sittplatser är känt som festivalens hjärta. Trots tunga regnskurar anlände folkmassor med regnställ och paraplyer kväll efter kväll. Att bära vittne till den sortens kollektiva väderleksprotest, och uppvisning av film som knytpunkt i det offentliga rummet, fick mig att glömma cyniska rapporter om biografens framtid. För så länge filmare fortsätter att förse festivaler med sinnesgodis verkar det publika intresset starkt – även när vädret inte tillåter.