Som ett svar på ett radikalt kulturpolitiskt klimat med demokratiserande ambitioner grundade SFI och SR tillsammans Filmverkstan 1973. Filmverkstan var tänkt som ett resurscentrum för filmproducerande amatörer, och vem som helst kunde få handledarassistans och tillgång till smalfilmskameror, strålkastare och klippbord. Mellan 1973 och 2001 producerades cirka 400 fimer på Filmverkstan. Bland de mest kända verkstadsarbetarna märks Gunvor Nelson och Daniel Lind Lagerlöf, men de flesta var långt mindre namnkunniga. Filmerna visades ofta i tv – SR (och senare, efter omorganisationen av public service, SVT) var ju medfinansiär – men distribuerades också via bland annat Filmcentrum, hembygdsgårdar och politiska föreningar.

På festivalen visas två retrospektiv med Filmverkstan-filmer, utvalda av filmvetaren John Sundholm som forskar om Filmverkstan vid Karlstad universitet. Sundholm introducerar även visningarna förtjänstfullt. Jag såg det av programmen som rubricerats som ”Animation” (även om 3 av 8 filmer inte egentligen var animationer). Bäst var, utöver Gunvor Nelsons briljanta Stockholmsskildring Frame line som jag sett tidigare, Johan Hagelbäcks dryckesskröna Returglas och Lilian Domecs fina Höghuset, där regissören småpratar om arkitektur och teckning samtidigt som animationen växer fram. Charmigt och smart. Den märkligaste filmen i programmet var Nina Jouchims och Olle Hedmans Film no. 9 som bara bestod av svarta och vita rutor. Problemet med sådana enfärgade filmer (andra exempel är Derek Jarmans Blue och en Marguerite Duras-film bestående av svartruta som jag inte minns namnet på nu) är att de med tiden, såtillvida att de lagras och visas på filmbas, tenderar att snarare bli studier av olika stadier av repigt filmremseförfall än av monokroma effekter.

2001 lades Filmverkstan ner och ersattes av de regionala resurscentrum som finns här och var i landet. Dessa har ett större fokus på pedagogik och vad man med idrottsspråk brukar kalla ”talangutveckling”.