The love that remains inleds i ett tomt hus där taket våldsamt rycks loss av en stor byggmaskin. Under sekunderna som följer hänger takresterna löst och dinglar några meter ovanför de söndrade väggarna. Kameran dröjer sig kvar på insidan av huset som fylls och förvandlas av ljuset som obehindrat letar sig in i alla hörn och kanter.
Scenen är typisk för regissören Hlynur Pálmason – hans filmer är fyllda av utsvävande bildmontage som nyfiket upptar sig vid rörelse, tid, väder och vind. Men scenen är också symbolisk för vad som komma skall. The love that remains är nämligen en separationsskildring, en berättelse om en familj vars hem har förändrats i grunden. Men likt det svävande taket ovanför huset fokuserar filmen på mellantillståndet innan den stora smällen. Taket har så att säga lyfts av – men huset har ännu inte helt förstörts. De allvarstyngda och dramatiska berättelserna som kännetecknade Pálmasons tidigare verk Winter brothers, En vit, vit dag och Godland har nu bytts ut mot en vardagspoetisk och lågmäld familjeskildring som rör sig i samma filmiska universum som Eric Rohmer och Yasijiro Ozu.
Det separerande paret består av konstnären Anna, spelad av Saga Gardarsdottir och fiskaren Magnus, spelad av den för svensk publik kända Sverrir Gudnason. Tillsammans med sina tre barn Grimur, Ida och Thorgils lever de på en gård i ett avskilt men vackert område på den isländska landsbygden. Medan Anna mestadels arbetar med sina metallskulpturer hemma på gården jobbar Magnus ute till havs på en gigantisk fisketrålare. Att paret gått isär är något som till en början mest antyds, dialogen är sparsam med information. Istället vaggas man in i en småputtrig vardagslunk på den isländska gården. Det är sprakande familjemiddagar, soliga picknickar och blåsiga hundpromenader, allting fångat med en nyansrik analog färgpalett. I bakgrunden hörs nästan ständigt ett jazzigt soundtrack av piano och saxofon som ger det en varm och lekfull ton. Mer än att fokusera på det som gått förlorat i uppbrottet upptar sig filmen vid det som ännu finns kvar (som titeln antyder). Det finns en skärpa i skildringen av de vardagliga ögonblicken – en fin gestaltning av att krampaktigt vilja hålla fast i det som håller på att glida undan.
The love that remains tillåter sig många vågade utflykter och formexperiment. Den framstår som ett av regissörens passionsprojekt, där gestaltningsglädje har prioriterats framför enhetligt berättande, och där en mängd olika idéer fogats samman till en och samma filmiska form. En del av filmen ägnas åt en lång satirisk utläggning om konstvärldens fåfänga, komiskt gestaltat av en töntig svensk gallerist som låtsas vara intresserad av Annas konst men som mest är fascinerad av det isländskt exotiska. En annan återkommande tråd är en visuell uppvisning av arbetet på den stora trålaren. Oftast är det intressant att titta på, men någonstans i filmens breda omfång går den miste om något väsentligt. Scenerna där Anna och Magnus spelar mot varandra är alla välskrivna och engagerande – men tyvärr försvinnande få. Likaså har Pálmasons favorit Ingvar Sigurdsson slängts in i en obetydlig roll som bara skymtar förbi i några sekunder. Det är synd, för lika bra som Pálmason är på estetiska utsvävningar är han på sin karga och humoristiska dialog. Men i filmens nuvarande form tillåts den aldrig någon betydande plats.
Något som karaktäriserar filmen är dess närhet till Hlynur Pálmasons verkliga liv. Barnen spelas av (och delar namn med) regissörens egna och filmen är mestadels inspelad vid deras hem på Island. Flera scener ser ut att vara autentiskt fångade vardagsögonblick som i efterhand vävts in i filmens fiktiva universum. Klipparen Julius Krebs Damsbo, som arbetat med alla Pálmasons långfilmer, har sömlöst lyckats blanda det skiftande materialet och gett det en spontan och dokumentär känsla. Däremot har regissören valt att denna gång, förutom regi och manus även sköta filmfotografiet själv, ett avbrott från det tidigare samarbetet med svenska Maria von Hausswolff. Det märks att Palmason har prioriterat att kunna filma lite när han vill, oberoende av ett stort filmteam. Jag kan inte låta bli att undra om filmen ändå skulle ha tjänat på att blanda in fler personer som kunde ha bromsat de mest spretiga inslagen.
Till dessa hör några scener som bäst går att beskriva som mörka och magisk-realistiska drömbilder, tänkta att symbolisera det separerande parets inre tumult. De sticker ut så pass mycket från filmens i övrigt lättsamma och vardagliga ton att de får något ofärdigt och skissartat över sig. Här hade filmen tjänat på större formmässig enhetlighet.
Trots detta beundrar jag Palmasons ambitiösa anslag. The love that remains är fylld av visuellt bländande vardagsskildringar som kanske inte alltid tjänar handlingen, men som är väl värda att uppleva i sig. I en intervju berättar han att inledningsscenen med hustaket var filmat då hans gamla ateljé höll på att rivas. Det slår mig att filmen kanske också är ett slags rivningsarbete – ett försök att frigöra sig från sina tidigare filmers tunga allvar.
