Mitt starkaste videobutiksminne är att som tonåring bli svartlistad från Casablanca efter att ha klagat på en film. Med sin notoriskt nyckfulla ägare, den gamla proggsångaren Ragnar Borgedahl, var videobutiken i centrala Stockholm en institution. Efter stängningen 2014 tycks den nästan ha blivit bortglömd, men för mig förblir den sinnebilden av en svunnen filmkultur. För mig, som blev formad till cinefil bland bårhusbelysta butikshyllor snarare än i biografsalongens mörker, är det svårt att inte känna en släng av nostalgi när videobutiker kommer på tal. Nyckfulla ägare till trots.
Jag kommer att tänka på Casablanca efter att ha sett Videoheaven (2025) på Stockholms filmfestival, en tre timmar lång videoessä om just videobutikens historia. Ibland är själva ansatsen till ett verk mer fängslande än slutresultatet: filmskaparen Alex Ross Perry (Her smell, 2018) har ägnat åtta år åt att gräva fram runt 170 filmer och serier i vilka videobutiker syns. Utifrån denna enorma reservoar har han konstruerat en kulturhistorisk analys. Ambitionen är att skildra hur gestaltningen av videobutikerna ändras över tid och speglar butiksförlagornas verkliga förhållanden.
Det fungerar sisådär. Till saken hör nämligen att klippen framför allt fungerar som illustrationer till en tre timmar lång monolog. Filmforskaren Daniel Herberts bok Videoland: Movie culture at the American video store (2014) anges som inspirationskälla och delar av det vi hör är direkta utdrag, dock svårt att veta vilka eftersom detta inte nämns. Jag har inget emot forskningsförankrad filmkonst, tvärtom. Vad jag finner olyckligt är att videoessän som form, den som ju har förmågan att citera film som film, fastnar i en besatthet av pålagda textuella analyser. Jag skyller trenden på Godards narcissistiska fixering vid sin egen röst – hur uthärdlig hade Histoire(s) du cinéma (1988–1998) inte varit om bilderna inte hade dränkts i hans drönande berättarröst? Skådespelaren Maya Hawkes röst är desto behagligare – en klar förtjänst för Videoheavens textmättade upplägg. Men ändå… Yrkesskadad efter två årtionden som filmvetare, varav sex år ägnades åt att forska om just videobilder, kan jag inte undgå att gå in i ett refereegranskande modus när den strida strömmen av påståenden drar igång. Det grämer mig en smula eftersom jag helst bara vill njuta av nostalgitrippen.
Så vad är då Perrys bärande teser? I korta drag: att videobutiken genomgående gestaltades negativt i filmer och serier, om än med skiftande motiv. När videobutikerna slog igenom i början på 80-talet blev mediet förknippat med allt som olika censurinstanser hade lyckats rensa bort från de etablerade distributionskanalerna (biograferna, televisionen). Ogranskade videoband kom censursaxen inte åt, vilket triggade en moralpanik som speglas i filmerna. Även om Perrys fokus är amerikanskt så vet vi i Sverige alltför väl att videovåldsdebatten är en transnationell historia. Samma år som kanadensaren David Cronenberg gör den psykotiska snuffsatiren Videodrome (1983) för att testa vad som skulle hända ”om det censorerna påstod skulle hända faktiskt hände” (Cronenberg on Cronenberg, 1993) varnar svensk press på fullt allvar för att videovåldet ”kan göra folk till mördare” (DN 7/2–1983).
Men Perry gräver djupare i arkiven och väver förtjänstfullt sina analyser kring mer obskyra pärlor. Ett exempel är Video violence (Gary Cohen, 1987) som filmades med VHS-kamera av ägaren till en videobutik i lilla Frenchtown, New Jersey, efter att han noterat en intressant motsättning: klientelets omättliga törst efter videovåld men viktorianska sexualmoral. Den utlösande faktorn till filmen ska ha varit en specifik incident: en mamma kommer in med sina ungar, bestämmer sig för att hyra I dismember mama (Paul Leder, 1972), men försäkrar sig först om att det inte är några sexscener i filmen. ”Good, then the kids can watch it”, konstaterar hon. Incidenten iscensätts i Video violence, som sen arbetar sig fram mot sin chockerande twist: att hela Frenchtown är involverat i en snuffring och producerar egna autentiska mordvideor. Jag har i skrivande stund inte kunnat se annat än klippen, men den låter som en bättre version av Be kind rewind (Michel Gondry, 2008) – en kletigt nostalgisk hyllning till VHS och kommunitär amatörfilmskultur runt en annan videobutik i en annan småstad i New Jersey.
I takt med att videobutiken blev ett mer normaliserat inslag i vardagen förvandlades också dess filmiska gestaltningar. Snart var den inte längre ett näste för pornografer och snuffproducenter utan en mötesplats för vanliga medborgare. Frågan är om det blev bättre? Perry menar att videobutiken nu blev en obekväm sluss mellan det offentliga och det privata, med påföljande risk för fallerande sociala interaktioner. Oönskade återträffar med gamla ragg, nördigt arroganta butiksbiträden. Smakfrågan blev nu smärtpunkten: ska du verkligen hyra den filmen? Den värsta förödmjukelsen var att bli påkommen med att ha hyrt något från ”rummet där bak”, och här blottas åter en spänning: en postpuritansk nittiotalistisk sexualmoral där varenda fiktiv videobutik tillhandahåller porrfilmer – bara för att de rättrådiga huvudpersonerna ska kunna göra en poäng av att de avstår från att hyra.
Under sin tre timmar långa monolog gör Videoheaven alltså tankeväckande observationer, och med sin samplade mix av kära återseenden och obskyra filmhistoriska artefakter får videofilen valuta för pengarna. Valet av Maya Hawke som berättare är kongenialt med temat. Videoheaven inleds nämligen med pappa Ethan Hawkes Hamlet-monolog från 2000 (Michael Almereyda), tidsenligt levererad bland videohyllor, filmad när videobutikerna stod på toppen av medielandskapets näringskedja. Och dokumentären landar så småningom i Stranger things (Netflix, 2016-), där Maya Hawke själv spelar videobutiksbiträde – vid det laget en arketyp som förkroppsligar minnet av en plats som inte längre existerar. På så sätt målar Videoheaven upp ett slags förgänglighetens dramaturgiska kurva som både är drabbande och stämmer rent historiskt. Men det är här det uppstår problem.
I sin strävan efter att smitta oss med sin melankoli mjölkar Perry sin egen dramaturgiska kurva. Nostalgikern i mig blir snart bedövad av den förgänglighetsrefräng som analyserna gång på gång landar i. Forskaren i mig blir därutöver irriterad av hur den kurvan upprätthålls av tendentiöst valda filmexempel. Perrys mål är nämligen att bevisa att videobutikens uppgång och fall förebådas av fiktionerna, och för att rädda den tesen måste han tänja lite på analyserna. Good Dick (2008), enligt Videohaven den sista samtidsskildringen att utspela sig i en videobutik, blir med sitt bristande intresse för den egna miljön ett slags bevis på att videobutiken är ett döende kulturfenomen. Här aktiveras bilden av en värld som dör “not with a bang but with a whimper”. Problemet med den bilden är att Good Dick är samtida med den betydligt mer inflytelserika Be kind rewind, en film som ju passionerat, rentav desperat, försöker ge videokulturen konstgjord andning. Det sena 2000-talets mediekultur var ju ett veritabelt retrospektakel där VHS-nostalgi utgjorde en stadig grund.
Att skriva mediehistoria utifrån fiktiva filmexempel är med andra ord ett riskfyllt projekt. Jag vet det, eftersom jag har gjort samma sak som forskare. Det förutsätter att författaren förstår gränserna för vad fiktionen kan användas till. För Perry blir filmexemplen bevis på långt mer än vad de kan påvisa. Videoheavens troligen mest oerhörda resonemang är att den negativa gestaltningen av videobutiker i filmer skulle ha bidragit till de faktiska videobutikernas undergång. Det är en absurd idé som dessutom motsägs av Perrys egen historieskrivning, där den filmiska demoniseringen av videobutikerna peakar med deras uppgång snarare än med deras fall. Videobutikens genomslag under 80-talet löpte ju parallellt med den moralpanik som gestaltades i filmer som Videodrome och Video violence. Ett mer stringent resonemang utifrån Perrys premiss vore i så fall att videobutikernas genomslag just har de fiktiva pornograferna och snuffproducenterna att tacka.
