September inleddes med att modegiganten Giorgio Armani gick bort, mannen som klädde Richard Geres rollfigur i American gigolo och för alltid blev ett namn förknippat med sensuell elegans. Detta har fått FLM-redaktionen att fundera mycket över film och mode den senaste månaden. Att uppföljaren till Djävulen bär Prada dessutom har premiär nästa år fick oss att tänka ännu mer på vilka plagg som visas upp på duken. Det roliga med mode är att det är en konstform som, precis som film, hänger sig åt drömmar och fantasier (läs exempelvis Lisa Ehlins essä om modeskaparen tillika cineasten Alexander McQueen).

För visst kan kläder på film väcka ens fantasi till liv. Tänk bara på Scarlett Johanssons numera ikoniska persikofärgade, genomskinliga trosor i öppningsscenen till Sofia Coppolas Lost in translation. Filmen hade ett eget liv på plattformen Tumblr när det begav sig, men trosorna blev närmast ett fenomen i sig. Om detta berodde på att underklädesplagget vibbade in med sin tids trendfärg eller att inzoomningen lyfte fram den då minderåriga Johansson bakdel får ni läsare avgöra. Annan minnesvärd kostymdesign återfinns i Pier Tosi och Luchino Viscontis långvariga samarbete där klänningarna i klassikern Leoparden är utomjordiskt vackra. När Cinemateket visar Ludwig den 2 november kommer redaktionen naturligtvis sitta bänkad. Viscontis filmkonst lockar förstås, där Tosis kostymdesign är en bärande del.

Eller tänk på kläderna i Tarsem Singhs campiga The fall och Snövit-remaken Mirror mirror, samt Francis Ford Coppolas erotiska Bram Stoker’s Dracula. Filmerna må vara av varierande kvalitet, men kostymen är top notch. Bakom dem står den prisbelönta Eiko Ishioka och hennes sätt att arbeta med dualiteter är värd en text i sig själv. Greve Dracula, med hjälp av sina klädbyten, rör sig mellan djävel/ängel, vacker/ful, levande/död och Ishioka lyckas sy ihop high fashion och den Viktorianska eran (den vita spetsklänningen Draculas fru bär är för evigt en personlig inspirationskälla). 

En annan numera högaktuell kostymör är Giulia Piersanti som står bakom kläderna i Luca Guadagninos After the hunt som hade premiär på Venedigs filmfestival och når de svenska biograferna den 17 oktober. Filmen handlar om det misstänkliggörande och sociala maktspel som utbryter efter att stjärnprofessorn Almas (Julia Roberts) vän och kollega Hank (Andrew Garfield) blivit anklagad för sexuella övergrepp av Almas egen favoritstudent Maggie (Ayo Edebiri).

Klädernas preppy stil träffar helt rätt i tiden. Tänk modemärket Celine, tänk androgyna slipsar, stilrena skjortor, brun-beige gråskalor lika själlösa som AI-skådespelaren Tilly Norwoods instagramflöde. Kritikermottagandet av filmen efter premiären i Venedig har dock varit lika svalt som oktobers kyligare kvällar. Men eftersom Guadagnino gjort sig berömd för sitt noggranna arbete med kostymdesign skulle vi kunna ta oss till biosalongen enbart för att se hur Piersanti tolkat den moderna elitakademien. För kanske är det trots allt tjusningen med kläder på film, även när berättelserna faller platt kan kostymen slå högt. 

 

Artikeln publicerades ursprungligen som ett nyhetsbrev 3 oktober. Prenumerera här på FLM:s nyhetsbrev som utkommer varannan vecka med de senaste filmnyheterna och kommentarerna!