Regi: Peter Cattaneo
Land: Storbritannien, Spanien
Speltid: 1 timme 51 min
Biopremiär: 18 april
Trots att pingvinen är en fågel så kan den inte flyga, det måste vara livets största blåsning att vara en bevingad varelse och inte kunna lämna marken. Men om pingvinen verkligen försökte och tog i från tårna så tror jag ändå den skulle sväva högre än vad Peter Cattaneos verklighetsbaserade film The penguin lessons (2024) någonsin kommer att göra.
Storyn tar sin början med den trumpna läraren Tom, spelad av en pålitlig Steve Coogan, som nyligen anställts på en elitinternatskola i 70-talets Argentina. Efter en spontan räddningsaktion av en pingvin som fastnat i ett oljespill blir han ofrivilligt fast med den, som efter mycket möda och slit sedan göms i skolan. Det tar inte lång tid innan Toms hemlighet uppdagas och när den främmande besökaren presenteras för eleverna, blir det en nyfunnen favorit. Den lille vännen får en stor påverkan på alla runt omkring, även den kufiska finska kollegan Tapio (Björn Gustafsson) och den fyrkantiga rektorn Buckle (Jonathan Pryce) använder den lilla krabaten som en samtalspartner. Läroverket är en skyddad värld utanför den politiska verkligheten som raserar bortom de trygga murarna. Tillslut blir en kollision mellan de två världarna ofrånkomlig.
Djur som styr människor i rätt riktning har varit en beprövad idé i filmvärlden sedan en längre tid tillbaka. Många minns säkert Tom Hanks sköna rulle Turner & Hooch (1989) där han paras ihop med en ostyrig hund som hjälper honom bli mindre känslomässigt distanserad. I pingvinens spår hittar vi Poppers pingviner (2011) där Jim Carrey utvecklas från en självisk fastighetsmäklare till en varm familjefar och det animerade äventyret Happy feet (2006) lärde oss vikten av att att våga vara sig själv. Förra sommaren kom filmen My penguin friend (2024) också inspirerad av verkliga händelser, där Jean Reno räddar en pingvin som fastnat i ett oljespill. Inget ont om pingvinerna som djur, men låt oss konstatera att någon på deras marknadsföringsavdelning förtjänar en ordentlig löneförhöjning.
Pingvinen känns i det här fallet mer som en exotisk krydda i ett annars välbeprövat recept (äldre cynisk herre blommar ut och blir en bättre person). Det känns med andra ord ganska gjort. Om The penguin lessons skulle vara typiskt svensk så skulle den kunna betecknas som ”lagom”. Karaktärerna är skapligt utvecklade, humorn är duglig och berättelsen tillräckligt känsloframkallande. Filmen gör jobbet och likt en sliten buss erbjuder den en funktionell men knappast minnesvärd resa. Två aspekter som trots allt gör föreställningen till en hyfsat trevlig stund är Federico Jusids musikaliska kompositioner, de lågmälda ljuva tonerna ramar in berättelsen på ett behagligt sätt. Den andra faktorn är Björn Gustafsson som dyker upp i en charmig biroll. Kanske är det min patriotism som skiner igenom men Gustafsson hade förtjänat mer speltid. Han är nämligen otroligt underhållande i sin roll som den finska läraren med den profilstarka mustaschen och den häpnadsväckande snygga stilen. Tänka sig, en kille från Kungälv blir festens höjdpunkt, förmodligen första och sista gången det händer.
Manusförfattarna Jeff Pope och Tom Michells hade kunnat ta större risker om de vågat utmana den spänningen som rådde mellan Storbritannien och Argentina vid tiden då filmen utspelar sig, en konflikt som sedan ledde till Falklandskriget. Steve Coogan gör vad han kan för att skapa en nyanserad karaktär, men det når inte hela vägen fram, det känns som att alltsammans enbart skrapar på ytan. Wow-faktorn finns inte där, det saknas en emotionell käftsmäll som uppstår i den franska tragikomiska succén En oväntad vänskap (2012) och i inspirerande Remember the Titans (2000). Båda filmerna baseras på sanna historier, men där skildringarna utvecklas på ett betydligt mer tillfredsställande vis, tack vare precisionen på de viktiga punkterna. The penguin lessons behöver helt enkelt mer av allt! Mer hjärta, mer humor och en tydligare förening med det seriösa temat, ett konststycke Cattaneo lyckades så väl med i genombrottsfilmen Allt eller inget (1997).
The penguin lessons erbjuder inte det bästa tidsfördrivet, men filmen ger ändå en uppfriskande naiv tro på människans förmåga att bli mer omtänksam och mindre självcentrerad. I en vilsen värld fylld av oroligheter så kan man hoppas att detta synsätt i alla fall smittar av sig, bortom filmdukens begränsade yta.
Se även: Roger Donaldsons verklighetsbaserade feel good film Citronträd och motorolja (2005) med en karismatisk Anthony Hopkins, om att aldrig släppa taget om sina drömmar.
