När Payal Kapadias All we imagine as light inte Oscarnominerades älskades den bara ännu mer av filmfolket. Trots att Kapadia blev den första indiska regissören att vinna Grand Prix i Cannes 2024 lät Indien inte ens shortlista filmen (utan valde istället Kiran Raos Laapataa ladies) för Oscartävlan. Buuuh för Narendra Modi och alla hindunationalistiska BJP-medlemmar som säkert dissade filmen på grund av dess kärlekshistoria mellan en ung hinduisk kvinna och muslimsk man. Men i och med detta erhöll filmen också den inofficiellt prestigefulla titeln som konstnärlig, politisk underdog.
FLM har varit fans av Kapadia sedan debuten med hybriddokumentären A night of knowing nothing från 2021. Förväntningarna motsvarades när vi förra året golvades av den nya filmens skildring av urban alienation i ett modernt Mumbai. “Blade runner betraktat genom en blågrön glaskula”, skrev redaktionen efter att ha sett den i Karlovy Vary.
Men, alla är inte alltid överens. På Berlins filmfestival mötte redaktionen en indisk ljuddesigner som inte skrädde orden. “I hated All we imagine as light.” Chockade försökte sällskapet förstå varför. Är vi inte ense om att älska Kapadia i nöd och lust på Cannes-altaret? Nej, invändningarna var flera. Bland annat att Kapadia är ett privilegierat konstnärsbarn, dotter till den berömda Nalini Malani, en av Indiens första videokonstnärer. Landets konflikter mellan kastsystem, klass och religion är, enligt ljuddesignern, så fruktansvärt komplexa och hierarkiska men allt detta förenklas och förskönas för lite vacker vibe av en filmskapare som inte har någon förankring i miljöerna hon skildrar. Aouch.
Underdog på världsscenen men nepo baby på hemmaplan alltså?
Alla ska väl få göra film om vad de vill så länge de gör det bra. Samtidigt, visst finns det något irriterande med filmskapare som tenderar att skildra social orättvisa mer som en stämning och mindre som ett system av orsaker. Med andra ord, Sean Baker vs. Ken Loach.
Men med det sagt, FLM står fast vid att filmen är en av fjolårets bästa. Tolkningen ligger i betraktarens öga, filmen handlar trots allt mindre om klass och mer om kulturella generationsskillnader. Putslustiga tinderdejtsmontage studsar mot ensamheten efter en make som arbetsemigrerat till Tyskland. Helheten avslutas med världens bästa låt, Kisses in the clouds av Vedan, Haniya Nafisa och Topshe. Lyssna på den som uppvärmning inför premiären och skriv sen ett insändarbrev med vad du tyckte om filmen.
Artikeln publicerades ursprungligen som nyhetsbrev den 14 mars. Prenumera på FLM:s nyhetsbrev HÄR.
