Robert Eggers vill göra vampyren skrämmande igen. Det har regissören (The northman, 2022) sagt i intervjuer inför premiären av hans nyinspelning av F W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu – Eine Symphonie des Grauens (1922), som var en icke-auktoriserad filmatisering av Bram Stokers gotiska skräckroman Dracula (1897). Likväl har självaste vampyren, greve Orlok, varit märkligt frånvarande i trailers och annat förhandsmaterial.
Efter att ha sett filmen förstår jag anledningen till allt hemlighetsmakeri. Här, i Nosferatu, får vi antitesen till de sexiga döingarna i Francis Ford Coppolas Bram Stokers Dracula (1992), Netflix-rullen Dracula (2020) och Stephanie Meyers The twilight saga (2008–2012). Bill Skarsgård, som alltså tar över grevens nersolkade pälskappa efter Max Schreck (1922) och Klaus Kinski (Nosferatu – Phantom der Nacht, 1979), har dösminkats till ett maskätet adelsmanskadaver som dryper av nedärvd rikedom och härskna likvätskor. En enorm bayersk mustasch mitt i plytet, ett slags överdimensionerad snorbroms som göds av skräck och blod, får honom att se ut som en korsning mellan Friedrich Nietzsches råttgnagda kvarlevor och tv-spelskaraktären Sonic the hedgehogs ärkefiende Dr Eggman. Siegfried Kracauer tolkade Murnaus vampyr som ett uttryck för ett slags antisemitisk vanföreställning om den judiska makteliten; en snuskigt rik blodsugare från någon icke kartlagd del av östra Europa. Eggers försöker inte tona ner parasit-metaforen, tvärtom. Han vältrar sig formligen i den, antagligen med tanken om att den påstått anti-semitiska metaforiken har skavts bort med tiden. När Skarsgårds Orlok suger i sig sina offers vitala vätskor pulserar och bultar han likt en avlång, korvig larv; det är bland det vidrigaste jag har sett. Borta är så att säga den högborne europeiske vivören som poetiskt strök runt likt en skugga i månens bleka ljus i den romantiskt överspända viktorianska romanförlagan. Vampyren i Eggers Nosferatu är, ursäkta uttrycket, ett fucking jävla äckel.
Den unga mäklaren Thomas Hutter (Nicolas Hoult) drömmer om att bli befordrad till delägare till en mellanstor fastighetsfirma. Det skulle möjliggöra ett ekonomiskt tryggt borgerligt liv åt sig själv och sin psykiskt sjuka hustru Ellen Hutter (Lily-Rose Depp) i den nordtyska hamnstaden Wisborg (påhittad, men delar av Murnaus originalfilm spelades in i Lübeck). Han får i uppdrag att färdas hela den snirklande vägen till Transsylvanien för att där underteckna ett köpeavtal med en excentrisk greve (Bill Skarsgård) som önskar spekulera på Wisborgs lukrativa fastighetsmarknad. Resan går längs branta klippor och mörka skogar till en slottsruin som ligger skymd bland Karpaternas tornande bergväggar. Snö singlar ner över den kalla världen från en grå likgiltig himmel.
I Dracula tar det ett tag innan Jonathan Harker, som ju Thomas Hutter är baserad på, inser att greven är ett mytologiskt vidunder snarare än människa. Men inte den här gången. Grevens aggressiva beteende – ”Du ska titulera mig så som mitt adliga blod kräver!” – och vidriga förruttnelseinpyrda uppenbarelse väcker Hutters omedelbara förfäran. Han gör ett försök att fly vampyrens fallfärdiga boning, men omvandlas som straff till monstrets ovilliga matlåda. Samtidigt förbereder sig greven på att fylla en båtlast med transsylvanisk gravjord och pestsmittade råttor. Han har fått upp ett slags mental vittring efter Hutters hustru, som på grund av sin makes livsfarliga långresa genomlider en svårartad depression hemma i Wisborg.
Werner Herzogs Nosferatu – Phantom des Nacht är en film som sjuder av färger och maffiga vyer. Preludiet från Richard Wagners högromantiska opera Das Rheingold sveper in Karpaternas molnbeslöjade höjder i en air av dyspeptisk tysk metafysik. Kontrasten till 2024 års Nosferatu, som i högre grad omfamnar den Aleister Crowley-inspirerade symbolism som präglade Murnaus original, är talande. Eggers film är i stället blek och kall. Jarin Blaschkes filmfoto har åderlåtit färg och värme ur de pesthärjade 1800-talsvyerna. Bilderna går i en djupt oroväckande gråskala, som om en evig natt har lägrat sig över människorna. Robin Carolans musik gnisslar och skär sig, puttrar likt en häxkittel med råttbajs och kanyler, brusar upp till en plötslig stålstorm vid Eggers diaboliskt vältajmade jump scares (filmen innehåller oväntat många). Det är konstnärligt väldigt intressant, men Eggers styrka ligger framför allt – och detta gav han prov på, om än inte lika lyckat, i The northman – i föreningen av det kultiverade med det kommersiella. Handlingen har ett snabbt och effektivt driv, och Eggers bjuder frimodigt på splatter och sex. Regissörens egensinnade och filmhistoriskt rotade bildspråk, som han utvecklat i de betydligt smalare The witch och The lighthouse (2019), prioriteras så att säga inte högre än filmens underhållningsvärde.
Nosferatu är den perfekta blandningen av popkonst och popcorn.
Filmen har premiär 3 januari men förhandsvisas på utvalda biografer runtom i Sverige 25 och 26 december. Läs även Mikaela Kindbloms krönika om det romantiska europeiska kulturarvet bakom Murnaus vampyr i vinterns nummer av FLM.
