Regissören Vadim Kostrov har vid 26 års ålder redan hunnit bli något av en veteran på den internationella festivalscenen. Hans tio långfilmer och elva kortfilmer, ett ständigt svällande cinematiskt universum i gränslandet mellan dokumentär- och spelfilm, har visats runt om i världen. Han har förärats flera retrospektiver, exempelvis på Spectacle Theatre i Brooklyn och vid filmfestivalen FICUNAM i Mexico City. Här i Sverige är han dock fortfarande så gott som okänd.
I slutet av maj ser jag hans senaste film, Normandie, på den franska filmfestivalen FiD Marseille. Den består av uppskattningsvis femton klipp. Skådespelarna befinner sig, om ens i bild, så långt bort att de knappt kan urskiljas. Det konstanta vindljudet och havsbruset är så öronbedövande att den sparsmakade dialogen sällan förmår tränga igenom. Det här är alltså en film som fokuserar på någonting annat, något bortom. Kostrovs övriga filmer är, precis som denna tekniskt enkla, inspelade med obsolet kamerateknik. De är långsamma – för att inte säga pretentiösa – men genom regissörens genuina uppriktighet och nyfikenhet känner man sig som tittare välkomnad, ja varm. Jag börjar undra vilken filmskola som rustar sina alumner med självförtroendet att göra film som är så direkt och utan prål. Svaret blir, givetvis, ingen.
Du studerade vid VGIK, Gerasimovinstitutet, i Moskva, såvitt jag förstår Rysslands mest prestigefulla filmskola. Hur var din upplevelse av denna mytomspunna inrättning?
– Först var det ganska roligt. Till att börja med är det ju världens äldsta filmskola. Lärarna spelade upp en filmrulle från före revolutionen 1917, från kejsardömet Ryssland, tsarfamiljen filmade av en fransk kameraman kring 1800-talets slut. Det var ju här Tarkovskij studerade, och i skolbiblioteket fanns hans bok Skulptera i tid. Att läsa denna var inspirerande för en nittonåring från Ural som anlänt till huvudstaden bara ett år tidigare. Det var också intressant att höra lärarnas berättelser från sextiotalet. Ta exempelvis Natalia Ryazantseva, min manuslärare, hon hade levt och verkat omgiven av alla dessa historiska gestalter. Men allt det där tillhör ju det förflutna.
Var det därför du beslutade dig för att hoppa av skolan, för att den var alltför fast i det förgångna?
– Under mitt första skolår 2017 gjorde jag Silent night, filmad och klippt med min iPhone. Jag visade den på en festival för undergroundkonst på Hlebozavod i Moskva och förstod att filmen innebar ett artistiskt ställningstagande. Den kom uteslutande från mitt perspektiv, mina tankar, avsikter – ja till och med min telefon! Jag insåg att jag inte behövde en massa pengar eller något diplom från en utbildning för att göra film.
Gick det inte att göra de filmer du ville inom ramen för utbildningen?
– Jag upplevde en diskrepans mellan verkligheten och skolan. Innanför skolans murar var det förbjudet att beröra världsläget eller någonting “äkta”. Men nu ville jag ut och filma verkligheten, inte bara sitta och vänta på min examen. Jag ville inte förlora en sekund. Det gick fortfarande att skapa i Ryssland, men jag förstod att den möjligheten snart inte längre skulle finnas. Inom en femårsperiod skulle det vara ett helt annat land. Så blev det också, även om jag inte hade kunnat förutspå kriget. Jag ville bara inte slösa bort min ungdom på ingenting.
Vad var det första du gjorde när du var fri från filmskolan?
– I december samma år besökte jag för första gången Miluta, en form av squat i Moskva där folk har studios som de ofta bor i. Jag inspirerades av hur dessa människor levde genom sin konst. Detta stod i bjärt kontrast till den pågående Moskvavintern, som jag upplevde såväl fysiskt, politiskt och metaforiskt. Därefter ville jag göra en film om Moskvas underjordiska konstscen och husockupationer. Det blev en film om frihetens anda och glädje. Konstnärerna lånade ut sin utrustning, kameror och ljudinspelare. Jag fick möjligheten att befinna mig i hjärtat av Moskvas hemliga underjord, redo med min kamera. Det resulterade i min första långfilm, Loft-underground (2019) och genom den kom jag i kontakt med produktionsbolaget Mal de Mer Films som därefter har hjälpt mig med alla mina filmer.
Tre år och tio filmer senare anfaller Ryssland som bekant Ukraina. Relativt kvickt lämnar du landet?
– Ja. Jag och min fru, Natasha Goncharova, lämnade landet den tredje mars 2022. Jag hade precis återvänt från filmfestivalen Spirit of fire, i Chanty-Mansijsk i Sibirien, där jag visat två av mina filmer. Kriget hade just börjat och under mina presentationer positionerade jag mig tydligt som en motståndare till det. Jag och Natasha skrev också, tillsammans med andra kulturarbetare, under öppna brev och petitioner mot invasionen. Vi flydde först till Istanbul, sedan till Mexiko. Sedan tillbaka till Istanbul där vi bodde i två månader i väntan på våra franska visum. Sedan kom vi till Paris, där vi har bott sedan maj 2022.
Vad fick er att hamna där, i Frankrike och Paris?
– Vi hade funderat på att lämna landet redan innan kriget och Paris var det enda alternativet vi övervägt på riktigt. När vi lämnade Ryssland skrev vi till Emmanuelle Faucilhon, audiovisuell attaché vid franska institutet i Moskva. Hon hade hjälpt mig med att komma till FIDMarseille 2021, då jag visade filmen Orpheus, och sedan dess har vi haft regelbunden kontakt. Hon hjälpte oss mycket i processen att ansöka om visum.
Hur var det att acklimatisera sig i ett nytt land under det rådande världsläget?
– Första veckorna gick det helt okej; jag kände en stark frihetskänsla efter en lyckad flykt. Det var också spännande att uppleva Paris för allra första gången. Men väldigt snart befann jag mig i en djup depression. Jag kände mig inburad. Mitt första försök att ta mig ur detta var filmen I saw (2022). Jag gjorde den till min vän Gosha som är musiker, som en påminnelse att fortsätta skapa. Jag skickade den till honom och det fungerade. Det var en liten gest, men jag ville ge någonting till Gosha och alla andra fantastiska konstnärer som till skillnad från mig inte haft möjligheten att lämna Ryssland.
Så genom att försöka inspirera någon annan, hoppades du även att kunna inspirera dig själv?
– Det var åtminstone ett första steg, och fick mig att förstå att jag ännu var kapabel att göra film. Men det var inte nog. Jag var tvungen att besöka Normandie. Jag måste säga att upplevelsen jag hade där var djupt terapeutisk. Vi påbörjade resan medan ett regnoväder växte sig allt starkare. Vi tog skydd i kyrkan St. Joseph. Därinne filmade jag några dunkla scener upplysta av stearinljus. Innan vi gav oss vidare bad jag och Natasha tillsammans.
Blev ni bönhörda?
– Ja. Det kan man säga. Därefter stannade vi vid en folktom strand. Jag riggade upp kameran på måfå i duggregnet och lät bandet rulla. Plötsligt framträdde solen och lyste upp hela havet. Jag zoomade in till max. Det starka solskenet var en total uppenbarelse. Ren och skär glädje, en uppenbarelsens nåd. Denna tagning pekade ut en ny riktning för filmen, och vi följde givetvis bara med. Du har ju sett resultatet. Filmen är verklig och surrealistisk på en och samma gång, konkret och abstrakt, personlig och generisk.
Jag kan finna tröst i det där: att man som filmare är ett redskap där jobbet mest går ut på att förbli mottaglig för… Vad det nu än är som uppenbarar sig.
– Ja, jag kallar detta för “Cinema of impression”, när ett specifikt ögonblick visar vägen och utgör såväl subjekt som narrativ i filmen. Det är snarare filmen som regisserar livet och den stunden blir därigenom till någonting större än sig själv. Det var inte bara tiden eller havet utan livet självt som för ett kort ögonblick manifesterade sig för kameran. Inspelningen av Normandie fick mig att känna mig mer rotad i Frankrike. Klipprocessen hjälpte mig igenom en mycket svår tid medan vi letade efter en bostad i Paris.
Saknar du Ryssland och livet du hade där?
– Stundtals kommer jag på mig själv med att fantisera om att jag filmar i Uralbergen igen. På sätt och vis gör jag redan det, filmar min hemstad Nizhny Tagil, men med hjälp av internet och alla de övervakningskameror som finns i staden. Självklart hoppas jag på att en dag få återse min pappa, farfar, mina bröder och systrar, vänner och de välbekanta landskapen. Bo där skulle jag nog inte vilja göra, men åtminstone ha möjligheten att hälsa på då och då. Jag har ännu inte färdigställt min tetralogi om årstiderna som består av Summer (2021), Winter (2021), Fall (2022) och det får det att kännas som att en bit av mitt hjärta fattas. Varje gång snön smälter och vattnet rusar fram tänker jag på hur gärna jag skulle vilja kunna inkapsla detta flöde av nytt liv. Återfödelsens triumf över döden. Jag söker passionerat efter detta tillstånd, jag drömmer troget om det. Jag längtar fortfarande efter våren.
Intervjun publicerades ursprungligen i FLM Nr. 68, hösten 2024.