Ett av de första fragmenten i Ian Penmans bok Fassbinder Thousands of mirrors lyder: ”Whatever transpires, I want it to retain traces of the book I might (should?) have written at the time, just after his death. Circa 1982–1985. Completely unbalanced and self-indulgent. Dissolute, unconventional, ablaze. Utterly partial. Fuck the dialectic! Way out on a limb. Insane montage and drugs everywhere and melancholy city skies. We go round and round in the night, consumed by fire. In other words: everything I’ve left behind.” Här sätts tonen för den E.M Cioran-doftande spegellabyrinten som bara delvis handlar om Fassbinder.
Innan jag gav mig in i labyrinten hade jag sett fram emot att under läsningens gång pausa och se om några filmer längs med vägen. Så blev det inte. För det första gick det inte att lägga ifrån sig texten. Samtidigt upplevde jag inte heller att det var nödvändigt att se om vissa verk. Det är INTE en sådan biografi var jag tvungen att gång på gång påminna mig själv. Inte heller Penman uppmanar sina läsare att se filmerna. Han gjorde misstaget i att försöka se om allting under lockdown men fastställer att Fassbinders filmer är ungefär det allra sista man behöver under en påtvingad isolering. Vissa var direkt smärtsamma att se, andra orkade han inte med fram till slutet. Den ikoniska tv-serien Berlin Alexanderplatz var särskilt jobbig. Penman är inte intresserad av sammanfattningar, av att betygsätta filmerna. Han är inte heller intresserad av längre analyser av enskilda filmer. Om Rädslan urholkar själen säger han i förbifarten att det är en serie exakta inramningar av människor på trösklar, vilket såklart är den bästa och mest rimliga sammanfattningen av mästerverket.
Med det sagt saknas det inte biografiska referenser. De är bara inte framlagda som bevis på storartade förklaringsmodeller, om man nu bortser från den i början av boken. I den svagaste delen vill Penman gärna psykologisera Fassbinder. Han bryter ner Fassbinders barndom, kopplar ett tidigt splittrat familjeliv till en vuxen mans oförmåga att upprätthålla funktionella relationer, tillskriver hans individualistiska etos till skolgång i en Rudolf Steinerskola och menar någorlunda psykoanalytiskt – alltså gissande – att hans mer eller mindre frånvarande mamma gjorde honom till en föräldralös som i stället adopterades av biografen.
Fassbinder Thousands of mirrors är ett verk som kompenserar för biografin som Penman inte skrev för 40 år sedan, direkt efter Fassbinders död. Och vilken kompensation det är. Boken är ett våghalsigt experiment i stilistik, estetik och fenomenologi, där Fassbinder agerar en projektionsyta för Penman och där Fassbinders konstnärskap och livet prövas mot andra tänkare, filosofer, konstnärer. Fassbinder är för Penman det som Baudelaire var för Walter Benjamin: ”An urban poet in the turbulent, seed-sown, messy era just before everything changed.”
“The night he died I was in a north London nightclub, where I took heroin for the first time. I returned to my south London flat the next morning, threw up, and went straight in to work, where someone immediately told me about his death.” Detta fragment, nummer 421 av 450, är mycket mer än en sorts anekdot ”var var du när…”. Den kommer sent i boken och etablerar inga dialektiska kopplingar regissören och författaren emellan men med en svidande kraft syr den ihop två orelaterade händelser, en ingång i en drogfylld värld för en ung man och ett drogrelaterat avslut för det något äldre objektet för bokens intresse. Därmed är boken en fascinerande spegellek där det biografiska sömlöst övergår i det självbiografiska utan att det nödvändigtvis görs en stor poäng av det. Fassbinders dekadenta intensitet är Fassbinders men den kolliderar med Penmans i vissa parallella spår som åtföljer bådas liv. Därmed är boken också en skiss över en viss tid, en för länge sedan begraven och analog epok som symboliserats av det vilda, glamorösa postpunkidealet Fassbinder stått modell för. Det blir en tidskrönika som mest koncentrerar sig på förändringarna mellan det politiska 1960-talet, det revolutionära 1970-talet och det sjuka och glansiga 1980-talets början.
En brist som kan uppstå som en direkt konsekvens av att försöka skulptera Fassbinder i tiden, oavsett ambitionen, är att filmhistorien cementeras till att framstå som en mumifierad enhet. Fassbinders arv diskuteras inte, det finns inga filmskapare som identifieras som hans arvtagare.
Penman frågar sig vad som hade hänt om Fassbinder hade fortsatt leva och blivit gammal i vår tidsepok. Hade rebellen tämjts till slut? Hade han kommodifierats, slukats upp av systemet? Penman alluderar fram ett svar när han skriver om sig själv. Han har nämligen överlevt sin ungdom och blivit en äldre herre som väljer bort biografen till förmån för att sträcktitta på diverse Netflixserier. Boken är så tydligt skriven från andra sidan av det digitala paradigmskiftet och även om den trotsar billig nostalgi verkar den längta efter en tid som åtminstone stod för sin radikalism.
Summa summarum: jag anser väl att det finns en del bättre eller mer korrekta Fassbinderbiografier där ute. Dock är Fassbinder Thousands of mirrors en drabbande, briljant och detaljrik läsning om fragment, minnen och skärvor som till synes slumpats fram i Ian Penmans kalejdoskopiska minne.
Antal sidor: 200. År: 2023. Förlag: Fitzcarraldo Editions. Land: England.
Recensionen publicerades urpsrungligen i FLM:s temanummer om spansk film, vintern 2023, nr. 65.
