Dokumentärfilmfestivalens sista dygn bjuder på Ruth Beckermanns livsvisdomar från lågstadiet och den omtalade publikvinnaren No other land.
“Vadå, man vet ju hur det ska gå?” blir svaret när jag föreslår att se Peter Middletons dokumentär Apollo thirteen: Survival näst sista kvällen på CPH:DOX. Inte ens motiveringen att det skulle vara som att se Tom Hanks rädda en rymdfarkost fast på riktigt kunde ändra på den inställningen. Däremot överraskar Ruth Beckermanns Favoriten där en lärares vägledning av en lågstadieklass under tre års tid framstår som ett än mer vådligt uppdrag än raketuppskjutningar.
Beckermann är en av Österrikes stora dokumentärregissörer och hyllades senast 2022 för Mutzenbacher, en konceptuell film som prövade mäns inställning till kvinnors sexualitet. Nu är hon tillbaka med Favoriten som följer en lågstadieklass under tre år i en skola i kvarteret Favoriten i Wien. Tankarna går direkt till Nicolas Philiberts moderna klassiker Att vara och ha (Être et avoir, 2002) som skildrade en skolklass på franska landsbygden. Men medan Philibert fångade de speciella förutsättningar som råder för en klass där eleverna lever isolerat och är så få att barnen läser tillsammans i blandade åldrar präglas Favoriten av expansion och migration. Läraren Ilkay Idiskut undervisar i alla ämnen och formar klassrummet som en gemenskap som ska försöka svara mot de sociala premisser som råder utanför. Nationaliteter från Syrien, Albanien och inte minst Turkiet finns representerade bland barnen varav majoriteten har annat ursprung än Österrike.
Ett informationsmöte med lärarna inför terminsstart ger vid handen att resurserna är knappa. Speciallärare försvinner och något extra stöd när en ny elev som inte kan ett ord tyska kommer till klassen finns helt enkelt inte. Ilkay navigerar barnens återgivningar av vad deras pappor har för åsikter om hur mycket hud man får visa i badhuset med en förmåga till lyhörd acceptans som samtidigt öppnar för att klassrummet kan vara en plats för andra åsikter än det egna hemmet. Enda gången man verkligen känner Ilkays frustration är då hon själv tar till turkiska för att medla mellan den nya turkiska flickan i klassen och de andra eleverna som mobbar henne. Trots den samhälleliga dysterhet som pyr i filmens skarvar, där resursbrist och integrationens komplexiteter skiner igenom, bildar helheten kanske årets roligaste film. Tre pojkar försöker förklara för varandra vad kultur är och deras ärliga och utforskande meningsskiljaktigheter får en att undra om man själv borde återvända till skolbänken.
Barnen gör studiebesök i kyrkor och moskéer och det är rörande att se en elev som kämpar i skolan plötsligt få glänsa med sin kunskap när han kan recitera koranen. Lika gripande och bitvis plågsamt är det att se föräldrar berätta på knagglig tyska att de har masterexamina och hade hoppats på att deras dotter skulle kunna gå vidare till gymnasium, den del av högstadiet som förbereder för högre utbildning, men att de har svårt att förstå det österrikiska skolsystemet som tidigt begränsar barnens möjligheter att läsa vidare.
Beckermann skapar ett mjukt porträtt där en hård verklighet anas utanför klassrummets fyra väggar. Johannes Hammels följsamma, lågt placerade kamera låter publiken röra sig mellan elevernas interna dialoger och deras gemensamma samtal med Ilkay. Genom lärarens bemötande inser man vikten av att våga tala till barn som vuxna personer, inte för att de själva är det men för att de en dag ska kunna bli det.
Sista filmen innan det var dags att lämna Danmark för denna gång blev No other land, vinnare av Audience:Award och regisserad av Yuval Abraham, Basel Adra och Hamdan Bilal. Festivalens största pris Dox:Award gick till Alessandra Celisias The flats som skildrar de kvarvarande konsekvenserna av the troubles på Irland. Bästa nordiska film blev danska The son and the moon av Roja Pakari i vilken regissören skildrar sin cancerdiagnos. Ett hedersomnämnande i samma kategori gick till svenska Loran Battis G – 21 scenes from Gottsunda.
No other land blev omtalad på Berlinale där den vann pris för bästa dokumentär. FLM har tidigare skrivit om hur regissörerna Yuval Abrahams och Basel Adras tacktal, i vilket de påtalade behovet av en vapenvila i Gaza, väckte stor uppståndelse och bland annat fick Israels ambassadör i Tyskland att kalla israeliske Abraham för antisemit. Filmen berättar om den palestinska aktivisten Basel Adra, uppvuxen i området Masafer Yatta på Västbanken som består av ett flertal byar. Byarnas existens hotas av att militären gör om området till träningszoner och hävdar att den palestinska befolkningen inte har tillstånd för att bygga hus i zonerna. Tillstånden som enbart kan utfärdas av de israeliska myndigheterna är omöjliga att få. Stora grävskopor kör in på ljusan dag och ger barn och vuxna några minuter på sig att samla ihop sina saker innan hem och skolor rivs. När en desperat familj försöker rädda undan en välbehövd elgenerator blir den äldste sonen skjuten och förlamad från halsen och neråt.
Basel har en juristexamen men får inga jobb i Israel annat än som byggjobbare. Han bor ovanpå pappans egenkonstruerade bensinmack och arbetar istället med att dokumentera våldet och demoleringarna för att göra omvärlden uppmärksam på palestiniernas situation. Under en av rivningarna dyker en jämnårig ung man in i bilden och presenterar sig som Yuval, israelisk journalist som lärt sig arabiska och som vill arbeta för att förändra den politiska situationen. Basels familj välkomnar Yuval och en ömsesidig men inte helt okomplicerad relation växer fram. Basel påpekar att Yuval är naiv som klagar på att hans artiklar får för liten räckvidd och understryker att han inte kan lösa situationen på en vecka. Han prövar honom i hans engagemang och någonstans känner man att filmen har vuxit fram ur viljan att motbevisa bilden av den självgoda journalisten som kommer in och vill åstadkomma förändring över en natt eller så länge redaktionen betalar för några tusen tecken. Yuvals arabiska språkkunskaper vinner bybornas förtroende men kritiken ligger nära till hands, trots allt är han den som kan komma och gå som han vill med sin gula registreringsskylt på bilen medan palestiniernas gröna dito gör att militärpatrullerna har rätt att begränsa dem.
I likhet med libanesiska Cyril Aris dokumentär Dacning on the edge of a volcano som också visades på festivalen och som FLM tidigare skrivit om här, är detta en film som man känner har vuxit fram genom att skaparna och de medverkande kan bygga sin historia på en gemensam relation. Det finns en lugn närvaro i Rachel Szors foto som ofta låter bilden ligga kvar när en bil kör bort i natten. Vackra ljuskontraster bildas mellan bleka glödlampor i dörröppningar som lyser som små fyrkanter mot den mörka kvällshimlen. Å ena sidan ser man bybornas fattigdom och brist i Masafer Yatta, samtidigt skapas den starka känslan av hem och den emotionella insikten om vad det innebär att förlora det.
Trots ämnets akuta relevans finns en estetisk finkänslighet som undviker offerskildringar. Mellan de tragiska scenerna fångas hur familjerna skämtar med varandra och kameran registrerar skönheten i en dammig väg i skymningsljus. Dokumentärer blir ofta redovisande när de ska försöka skildra mänsklig psykologi, helt enkelt för att de saknar gestaltande medel för att berätta om det som sker under ytan. Men det här är ett av undantagen. Dokumentationen av rivningarna varvas med Yuvals och Basels brännande dialoger och trötta stunder tillsammans. Filmen för fram svårigheten i att dela kampen för förändring när man närmar sig den från varsin sida, men också om behovet av att ändå våga försöka.
No other land färdigställdes i oktober innan Hamas attack. Men några sista mobilfilmade scener fångar upp hur situationen har utvecklats sen dess och visar hur israeliska bosättare går till direkt väpnad attack mot den palestinska befolkningen.
Efter flera gemensamma suckar men även en del skratt under filmens gång så sprider sig en påtagligt osäker känsla när eftertexterna rullar. De flesta sitter kvar, någon börjar klappa i händerna och somliga stämmer in men ingen verkar helt veta med vilken reaktion vi ska lämna salongen. När jag kommer ut på gatan ser jag två unga kvinnor sätta sig ner på stenläggningen och tala med dämpade röster. Den kollektiva tveksamheten känns plötsligt som en styrka för ur den uppenbarar sig behovet av verklig diskussion.
Årets CPH:DOX är över för FLM för denna gång men flera av filmerna kommer troligtvis komma på bio och streaming framöver, då håller vi ögonen öppna för uppdateringar. Meget tack!
