Robert Krantz är Guldbaggenominerad i kategorin Bästa klippning för sitt arbete med Axel Peterséns Syndabocken. Han har även klippt filmen 100 årstider som är tävlar om priset för Bästa film och är aktuell med Hypnosen av Ernst De Geer som har premiär under Göteborgs filmfestival. FLM ställde fem frågor och bad Krantz skicka in fem bilder från vardag.
1. Senaste gången du tänkte att nu ska jag aldrig mer arbeta med film?
Aldrig tänkt 🙂
2. Utifrån ett projekt du nyligen har arbetat med: vilken var den första bilden du såg framför dig när du började arbeta med filmen?
Det första jag gjorde med semi-självbiografiska 100 årstider var att gå igenom regissören Giovanni Bucchieris hemvideoinspelningar från 90-talet. Inspelningar med Giovanni som åker vattenskoter i Argentina eller fikar med sin mamma. Bilder, eller scener, som inte var essentiella för filmen. Men som klippare måste du titta på allt. Det var inte den första bilden jag såg, men en bild som fick mig att haja till föreställde en manisk Giovanni klädd i tjurfäktarjacka dansandes i sitt kök framför en 25 år gammal videoprojektion av sig själv iklädd samma jacka på en stor scen i baletten Don Quijote. Det blev också filmens första bild.
3. Hur ser du på din roll som filmklippare?
Som filmens första åskådare. Den väsentliga skillnaden är förstås att du kan påverka det du ser. En utmaning kan vara att försöka bibehålla det där åskådarperspektivet. Hur behåller du en fräsch blick på något du sett många gånger? Klipparen Walter Murch brukar vika små pappersfigurer som han ställer framför monitorn för att påminna sig om publikperspektivet medan Joe Walker i klippningens senare skeden lägger på ett svartvitt-filter och spegelvänder hela filmen för att lura sig till ett nytt första intryck. Men ibland räcker det att se filmen med någon annan i rummet så börjar du se filmen på ett nytt sätt.
4. En person du gärna skulle vilja visa ditt arbete för?
Klippning har kallats för ”den osynliga konsten” eller att ”klippning är som bäst när den inte syns”. Det där i kombination med att du är separerad från i stort sett resten av filmteamet skapar en viss anonymitet i yrket. Det är säkert ett av skälen till att klippare inte haft upphovsrätt förrän nu 2023. Samtidigt finns det ju något tilltalande i att vara osynlig också. Ingen, är kanske svaret ändå.
5. Senaste gången du tänkte att det här är anledningen till varför jag gör film?
När jag i början av sommaren besökte Il Cinema Ritrovato, en filmfestival i Bologna som visar nyupptäckt och restaurerad film. Första kvällen såg jag stumfilmsmelodramen Stella Dallas från 1937 ute på den stora piazzan. Det måste ha varit över tusen pers i publiken. Folk stod och köade i en halvtimme för att sen skynda att få en bra plats till en nästan 100 år gammal film. Där fanns en smittande entusiasm för film du inte ser varje dag.
Ursprungligen publicerat i FLM Nr. 64, hösten 2023.
