Hong Sang-soo är bioaktuell med två filmer. Johannes Hagman har sett dem under Stockholms filmfestival och blir lite orolig över hur den ständigt produktive regissören egentligen mår.
Det finns många möjliga sätt att närma sig Hong Sang-soos alltmer idiosynkratiska och omfångsrika oeuvre. Jag har i samband med hans tidigare filmer haft anledning att skriva om de komplexa berättarstrukturerna och experimenten med tid och kronologi, men också om den tilltagande tekniska enkelheten – där Hong förutom regi och manus numera också står för produktion, foto, klippning och musik. Under årets upplaga av Stockholms filmfestival har hans två senaste filmer – In water och In our day – lagts i programmet så att besökaren uppmuntras att se dem i följd. Och placerade bredvid varandra slås jag denna gång särskilt av en aspekt av Hongs filmskapande; hans autofiktiva ådra.
I en filmografi fylld av regissörer och studenter, filminspelningar och festivalbesök, otrohetshistorier och omåttliga dryckessessioner, är det förvisso vedertaget sedan länge att det finns en växelverkan mellan Hongs liv och verk. Och även om det förstås alltid är viktigt att förhålla sig kritisk till idén om en direkt relation mellan biografi och fiktion, framstår hans två senaste filmer närmast som en inblick i regissörens egen sjukdomsjournal.
I In our day delar alter egot till och med Hongs namn, även om han denna gång är en åldrande poet snarare än regissör. Känd för sin överdrivna konsumtion av alkohol och cigaretter utgör poeten föremål för en slags förvirrad personkult bland en ung generation av hoppfulla filmare och skådespelare, som flockas till hans spartanskt inredda lägenhet. Efter en skarp varning från sin läkare är poeten dock numera rök- och alkoholfri. Fram tills dess att en av de unga beundrarna tar med sig presenter i form av soju, whiskey och cigaretter vill säga.
In water skildrar i sin tur en filminspelning. Liksom i Wim Wenders Sakernas tillstånd (1982) eller Rainer Werner Fassbinders Varning för en helig sköka (1971) betonar Hong framförallt filmprocessens mellanrum; stilleståndet och väntandet. En skillnad är förstås att inspelningen är dimensionerad efter Hongs egen produktionsapparat, vilket innebär att det är ett minimalt team om tre personer som under några dagar letar inspelningsmiljöer, äter sashimi och försöker improvisera fram en kortfilm. Det särskilda denna gång är inte i första hand hur Hong återigen beskriver en filmprocess som liknar sin egen. Istället är det hur han med kamerans hjälp gjort sin blick till publikens.
Hong har sedan en tid vittnat om sina synproblem och i ett experimentellt, närmast konfrontativt grepp har han valt att filma In water ur fokus. Ett tilltag som borgar för förvirring hos publiken under den blott timslånga speltiden, men också väcker frågor om vad som händer när filmregissören blir berövad sitt främsta arbetsverktyg – seendet. Och för tankarna till andra filmer där kameraögat är obstruerat eller begränsat, som Derek Jarmans Blue (1993) eller den cinemateket-aktuelle João César Monteiros Branca de Neve (2000).
Nummer 29 och 30 i Hongs ständigt växande verklista av långfilmer känns stundtals lite väl enkla för att 2023 ska kunna sägas vara någon av hans mer framträdande årgångar. Jag saknar något av hans patenterade förmåga att förbrylla genom att ständigt addera fler lager av narrativa förskjutningar och perspektivförvrängningar. Vid sidan av poeten presenterar In our day visserligen ytterligare ett berättarspår, vars koppling till det första – på typiskt Hongskt manér – endast antyds genom beröringspunkter såsom intagandet av ramen med chilipasta. Till skillnad från i de bästa av hans filmer får man dock aldrig riktigt känslan av att spåren berikar varandra.
Men på en punkt övertygar Hong även denna gång till fullo, och det är i förmågan att finna starka och oväntade slutbilder. I det ena fallet bilden av den missbrukande poeten, som ensam på sin takterrass och i trots mot bättre vetande återigen skruvar av whiskeykorken och tänder cigaretten. I det andra av regissören, vars redan abstrakta skepnad upplöses bland havets vågor. Mer än något annat efterlämnar dessa båda filmer kanske en oro över hälsotillståndet hos ens autofiktiva favoritregissör.
