fbpx

Recension: Pojken och hägern

Pojken och hägern (2023)
Pojken och hägern (2023)

Efter en hemlighetsfull lansering utan vare sig reklam och knappt ens en affisch gjorde Pojken och hägern en stortartad succé på bio i Japan. Nu får den efterlängtade filmen svensk premiär och Edvin Erixzon ser mästaren Hayao Miyazaki slå in på en mörkare väg i sin ovanligt självreflekterande skildring av barndom och sorg. 

 

Utan någon som helst reklamkampanj och knappt ett ord gick Hayao Miyazakis senaste film Pojken och hägern upp på bio i Japan. Trots utebliven reklam eller möjligtvis på grund av denna tystnad och hemlighetsfullhet så toppade filmen snabbt listan över årets största filmer i landet. Pojken och hägern är en publiksuccé. Men en stor del av biobesökarna verkar ha blivit smått förvirrade. För visst är det något lite mer svårgripligt med denna film jämfört med Miyazakis tidigare.

På ytan finns alla ingredienser där: den envise hjälten som vägrar ge upp, fantasin och magin, de fantastiska scenerierna. Men någonting är annorlunda. Denna gång känns filmen mer inåtvänd och den annars så trygga optimismen mer svåråtkomlig.

Historien kretsar kring Mahito, en grabb i yngre tonåren, som förlorat sin mor i en bombräd under andra världskriget. Mahito kan inte släppa minnet av henne och anklagar sig själv för att han inte kunnat rädda henne. När hans far gifter om sig kan inte Mahito acceptera sin nya styvmor och behandlar henne, trots alla hennes ansträngningar, som en främling. I det nya huset där Mahito och hans far flyttar in är det något som inte står rätt till. En förbannelse verkar vila över huset. En blå häger dyker upp och börjar hemsöka Mahito och lockar honom att följa med ner till dödsriket.

I jämförelse med de tidigare filmernas idealister och lätt omtyckta huvudpersoner framstår den inåtvände Mahito mer som en antihjälte. Han är tystlåten och har svårt med att släppa folk inpå sig, vilket gör honom svårare att sympatisera med.

Åldersgränsen har satts till femton år i Japan. Filmen uppehåller sig länge vid det mörka och dystra i tillvaron och den oskuldsfulla blick som gett tidigare filmer en så magiskt lättsam lyster är försvunnen. Där även de tidigare filmerna haft mardrömslika scener – män utan ansikte som jagar i mörka gränder (Det levande slottet), föräldrar som blir förvandlade till grisar (Spirited away), blod och avhuggna kroppsdelar (Prinsessan Mononoke) – är det inte så mycket innehållet som tonen som här känns mer mörk och vuxen. Huvudpersonen bär på en farlig fascination för döden och man kan inte annat än fråga sig om denna film är ett sista farväl av regissören. Vid åttiotvå års ålder och med sin närmaste regissörskollega Isao Takahata som gick bort för ett par år sedan är det inte underligt att döden på många sätt gör sig påmind.

Miyazaki har uttalat sig om att gå i pension nu när filmen är färdig. Något som talar emot det är att han har sagt sig gå i pension alltsedan slutet av nittiotalet men gång på gång återvänt till filmskapandet.

Precis som hans senaste film Det blåser upp en vind är även denna till viss del självbiografisk. Om den förra var inspirerad av Miyazakis fars liv, hämtar den nya material från Miyazakis egen barndom. Miyazakis mor dog inte i någon bombräd men var sjuk i tuberkulos under en stor del av Miyazakis uppväxt. År 1945 var han fyra år gammal och flydde med sin familj undan de amerikanska bombräderna. Även om filmens handling på många sätt skiljer sig från Miyazakis liv tror jag inte det är fel att se det som en gammal mans tillbakablick på sin egen barndom.

Historien är huvudsakligen inspirerad av den brittiska boken The book of lost things av John Connolly. För den uppmärksamme går det även att se influenser från inget mindre än Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. Filmens japanska titel Kimitachi wa dō ikiru ka (Hur lever ni?) delar namn med en bok från 1937 av den japanske författaren Genzaburo Yoshino. Den figurerar i filmen och driver delvis handlingen framåt. Tydligen är det en av Miyazakis favoritböcker.

Precis som alltid när det gäller Miyazakis filmer är det tvärt omöjligt att inte bli hänförd av bildspråkets skönhet. Och kanske än mer än vanligt låter mästaren dessa bilder tala.

Musiken är som tidigare komponerad av Joe Hisaishi. Bakom de minimalistiska ljudslingorna tycker jag mig ana något som låter som en melodisk rendering av Arvo Pärts Spiegel im spiegel.

Filmen är som sagt annorlunda och avviker från Miyazakis tidigare. Men gå in med öppna ögon och en skvätt tålamod, så är jag säker på att det blir en givande upplevelse. Själv känner jag att det är en film som behöver ses ett par gånger för att fullt ut förstås.

 

Pojken och hägern har svensk biopremiär 24 november.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.