Charlotte Wiberg rapporterar från Black Nights Film Festival i Tallinn och ser blandade skildringar om sovjetimperiets breda geografiska efterverkningar från Sydkorea till Ungern.
I dagens Sverige känns kalla krigets tid som en dimma, en avlägsen och främmande ort bortom farvägarna. Kommunism är ett ord som bara dyker upp i vissa vänsterinriktade ungdomars febriga historielösa drömmar. Men varje år när jag åker till filmfestivalen Black Nights Film Festival i Tallinn, i ett land som tidigare varit en sovjetisk lydstat, ser jag filmer från östliga länder där historien väcks till liv. I år är det dock en film från Sydkorea som mest iögonfallande skildrar totalitarismens tyranni, alltså en film från ett land som bor granne med en av de faktiska kommunistiska stater som fortfarande finns. Filmen med det passande namnet The ghosts cult and big brother: Mad on the final black night, regisserad av Green Geng, är ett stycke brutalteater i Artauds efterföljd som skildrar olika absurda situationer där den genomgående tråden är ett kollektivs blinda lydnad inför en brutal ledning. Ibland syns ledningen bara som ett uniformsklätt torso utan huvud, ibland som bokstavligt talat ett svin, ibland som en liten person som utropar sig själv till gudom.
Filmens sammansmältning av fenomenet sekter (”spök-kulten” som finns i titeln) med totalitär diktatur är intressant och lär ha att göra med att Sydkorea å ena sidan bor granne med en skrämmande diktatur och å andra sidan är ett land med ovanligt stark förekomst av religiösa, oftast kristna, sekter. Enligt den senaste uppgift jag sett, ska det finnas ett sextiotal personer i landet som påstår sig vara gudar eller guds avkommor. En rad katastrofala övergrepp och dödsfall med sektanknytning har skett – några av dem tas upp i Netflixdokumentärserien Guds svek: tro och lögner.
Det är inte någon nyanserad eller subtil kritik av herre/slav-system som förmedlas i filmen, men så är det inte heller särskilt subtilt förtryck den syftar på. Direkt smaklöst blir det när Ledaren fyrar av några riktiga brakskitar och människoleden bakom honom extatiskt sniffar in doften som om det vore rosor och parfym. En annan återkommande scen är hur en familj sätter sig ner för att äta middag men avbryts när män med religiös klädsel och långa tungor av tyg förklarar att Helvetets kung låter arrestera en av familjemedlemmarna. En efter en droppar de av. Vid ett tillfälle får de i stället en ätbar gåva, och det görs klart att den kan användas att göda en av dem som sedan kan ätas under svältperioden.
Filmen blir lite långdragen med mycket av samma, men är ändå väldigt kreativ och tyvärr angelägen såväl som historieskrivning och som kritik av nutid. Med Nordkorea bara en skälvande zon bort är det väldigt tydligt vilka politiska förhållanden den vill åt, men det handlar även om kommunismens reella historia i stort, med kulturrevolutionen, revolutionära rörelser och så vidare. Vidare sett handlar den förstås om alla former av utsugning, mental och materiell.
Georgiska filmen Patient#1 tar sig an det geriatriska Sovjetimperiet genom att skildra en döende landsledare som är helt i händerna på partimekanismerna. Han är knappt i stånd att ta de sjutton steg som krävs för att kunna spela in en fejkfilm för allmänheten där han röstar i valet. Huvudperson, i den mån det finns en, är dock den sjuksköterska som har anförtrotts hans vård. Hon är också bara en pjäs i händerna på anonyma krafter. Ständigt pågår ett spel där olika figurer i maktsfärerna stöts ut eller tas till nåder efter vad som ser ut som ödets nycker. Rent visuellt har regissören Rezo Gigineishvili på ett skickligt sätt lyckats fånga ett stagnerande samhälles ålderskrämpor. Aleksandr Filippenko som spelar ledaren Konstantin Chernenko ger intrycket av att till hälften bestå av formalin, med en liknande patina som den DDR:s Erich Honecker utvecklade mot slutet. Filmens miljöer är påfallande oglamourösa, remarkabelt oremarkabla, och stilen är lite som en Roy Andersson-film med mjukare belysning. Jag tycker att den är intressant men kanske inte tillför så mycket till gängse öststatsskildringar.
Mer intressant är då den ungerska animerade dokumentären Pelikan blue (László Csáki). Den utspelar sig noga räknat under och strax efter den tid då järngardinerna gled isär och Ungern ett tag blev ett transitland för ressugna öststatsinvånare. Filmen är ett exempel på att dokumentärfilmer kan se ut på många olika sätt. Den är alltså en tecknad dramadokumentär, men har också korta inslag av film och bilder från tiden i fråga. När gränserna öppnades var Ungern fullt av unga människor som ville se sig om i Västeuropa, och nu hade tillåtelse men inte pengarna som krävdes. En liten vängrupp som träffades under en rusig tur till Västberlin lyckades med hjälp av de kemikunskaper de erhållit i skolan utveckla ett sätt att förfalska internationella tågbiljetter. Karbonpappret Pelikan blue spelade en central roll för att det hela skulle gå vägen. Det skapades en stor efterfrågan på biljetterna på gatan, och här måste den undergroundscen och svartmarknad som uppstod i varje östland ha bidragit till att lägga grunden för att verksamheten kunde fungera ostört i flera år. Till slut var den så stor att förfalskarna började lära ut metoden till sina kunder, så att det närmast uppstod en liten folkrörelse av illegalt resande i nittiotalets Ungern.
Även om Pelikan blue utspelar sig i ett kapitalistiskt system så är den bara begriplig från utgångspunkten att här finns en generation unga människor med uppdämt frihetsbehov och kreativ gör-det-självanda – två aspekter som det Sovjetledda bristsystemet hade lagt grunden för. Filmen är medryckande, den grafiska stilen opretentiös och enkel att följa, och den lätt psykedeliska, proggbetonade bakgrundsmusiken perfekt. Pelikan blue är i all sin anspråkslöshet en av mina favoriter på Tallinns filmfestival 2023 och den berättar om ett unikt och spännande men också väldigt relaterbart stycke vardagshistoria ur det nära förflutna.
