Höstlöv som faller är som Mannen utan minne (2002) minus minnesförlusten. Jo Widerberg recenserar Aki Kaurismäkis senaste film.
Vad lätt det är egentligen, att göra film. Det är jag i alla fall frestad att tänka när jag ser någonting av Aki Kaurismäki. Det minimalistiska i hans berättande kan kännas just ”enkelt”. På samma sätt som Hemingways prosa skulle kunna beskrivas som enkel. Eller Chaplins humor. Men det är förstås bara de riktiga mästarna som kan kommunicera så rakt och starkt att de med till synes små medel når hela vägen in i människors hjärtan. Höstlöv som faller är ännu en tidlös, kärleksfull komedi om livet på samhällets botten, och den har redan belönats med både jurypriset i Cannes och Fiprescis Grand Prix för bästa film.
Återigen berättar Kaurismäki om de mest utsatta; de utslagna och kantstötta typerna som sitter och tiger på den lokala karaokebaren en fredagkväll, efter en lång och slitsam arbetsvecka med minimilön. Bland dem finns vårt kärlekspar Ansa (Alma Pöysti) och Holappa (Jussi Vatanen). Holappa är en alkoholiserad blästrare som avverkar arbetsplats efter arbetsplats allteftersom hans smygdrickande blir mer och mer uppenbart. Ansa jobbar på en mataffär, tills hon en dag blir påkommen med att ge bort utgångna varor till de stackars satar som ber om det. Avskedad och utan skyddsnät är det bara att ge sig ut på jakt efter nya jobb, det ena värre än det andra. När elräkningen kommer (ett kuvert med en blixt på), stänger hon förskräckt av både radion och lamporna.
Men när Ansa och Holappa får syn på varandra är det kärlek vid första ögonkastet. Det sker ordlöst, med bara en intensiv ögonkontakt tvärs över borden medan karaoken pågår i bakgrunden. Inget ”meet cute” behövs, inga krusiduller utan direkt och effektivt, med de sedvanliga stenansiktena à la Buster Keaton. De ser varandra, och kan inte sluta titta. De älskar varandra från den stunden. Som publik har man ingenting att sätta emot. När ingen försöker luras, utan istället bara berättar, är det så mycket lättare att ta till sig. Att någonting så vackert kan hända på den dystraste av platser, och därtill drabba två medelålders losers – vad kan vara mer gripande, och inge mer hopp om livet?
Ansa och Holappa börjar träffas lite tafatt. De är som två tonåringar. Först går de på bio och ser The dead don’t die, Jim Jarmusch’s skräck-komedi från 2019. Efteråt säger Ansa att hon aldrig skrattat så mycket åt en film. När Holappa ska komma på middag måste hon gå och köpa tallrikar och bestick. Hon lagar en rätt som ser totalt oätlig ut, men Holappa verkar ändå mest intresserad av den lilla bubblande ”aperitif” som serveras. Efter maten flyttar de till soffan och sätter på radion, som dagligen rapporterar om Putins senaste attacker i Ukraina. Dessa rapporter, insprängda här och var i filmens handling, är en av få tidsmarkörer som pekar på vår nutid. I övrigt så för filmens värld tankarna till efterkrigstiden och italiensk neorealism. Kanske delvis för att det är en så fattig tillvaro som skildras. I denna fiktiva version av Helsingfors är en kopp kaffe och en bulle på ett kafé definitionen av lyx. De minsta sakerna betyder allt, för att man har så lite, och den största njutningen är musiken. På radion finns inte bara kriget utan också rocken. Sånger om kärleken och ensamheten. På karaoken ryms drömmarna om ett annat liv, och de stora känslorna. En oväntad konsert spelar en avgörande roll för Holappas öde, när den får honom att inse vad som håller på att hända honom.
Det finns egentligen bara en konflikt i filmen, och det är supandet. När Ansa för andra gången kommer på Holappa med att dricka ur sin plunta säger hon bestämt att ett fyllo accepterar hon inte. Hennes pappa och bror dog av spriten. Holappa svarar att själv tar han inte order, och stormar ut. Klipp till det nya porslinet som trycks ner i papperskorgen istället för att diskas.
Jag kan inte låta bli att imponeras av Kaurismäkis oerhörda förmåga att berätta. Och det är uppfriskande att för en gångs skull se en bra komedi. Med det sagt är berättelsen kanske aningen tunn och innehåller inte lika många minnesvärda scener och repliker som vissa av hans tidigare filmer. Höstlöv som faller är som Mannen utan minne (2002) minus minnesförlusten. Det handlar i princip bara om huruvida Ansa och Holappa ska få varandra. Men som cineast kan man gott luta sig tillbaka och bara begrunda hantverket. Jag för min del tar tacksamt emot den värme och romantiska hoppfullhet som filmen erbjuder. Det är en enkel njutning.
Höstlöv som faller har premiär 13 oktober
Regi: Aki Kaurismäki
Land: Finland
Speltid: 81 min
