En ovärderlig pusselbit i USA:s svarta filmhistoria. Oscar Micheaux Within our gates från 1920 påminner om den långa kampen för att stoppa den vita terrorn – först ifjol undertecknades en antilychningslag i USA. Martin Gelin skriver om ett slående aktuellt stumfilmsmästerverk. 

 

I konstnären Jacob Lawrences klassiska målningar “Migration series” föreställer panel nummer 51 en bild på tre brinnande lägenhetshus i rödbrunt tegel, kanske i Chicago, Pittsburgh eller Harlem. Husen ser välbekanta ut för den som besökt industristäderna i norra USA. De brinner för att vita invånare har satt eld på dem. De har satt eld på dem för att det är svarta som flyttat dit.

I texten under panelen skriver Lawrence pedagogiskt: ”Svarta amerikaner som hoppades hitta bättre bostäder försökte flytta in i nya områden. Det resulterade i att deras nya hem bombades.”

Sällan har den terror som väntade svarta amerikaner på flykt från Södern summerats så koncist. Lawrence skapade ”Migration series” år 1940-41 som en del av ett offentligt finansierat konstprojekt just för att kartlägga ”the great migration”, då fem miljoner svarta lämnade den amerikanska söderns våld och terror i hopp om att nå ett mer tolerant USA i norr, men ofta möttes av samma våldsamma diskriminering som de flytt från i Alabama eller Georgia.

1920 års stumfilmsmästerverk Within our gates är den äldsta långfilm av en svart regissör som överlevt i USA och den är ovärderlig som en glimt av spänningarna under den här perioden i amerikansk historia. Filmen börjar med en textruta som summerar nordstaternas rasism lika sardoniskt och sylvasst koncist som Jacob Lawrence paneltext: ”Vårt drama börjar i norr, som är befriat från Söderns fördomar, bortsett från sporadiska lynchningar av svarta.”

Tonläget i Within our gates känns ofta häpnadsväckande modernt, präglat av en nattsvart, bitter humor som är bekant från länder och regioner som sett århundraden av despoter, korruption och krig. 

Within our gates var den andra filmen av Oscar Micheaux och var i princip bortglömd i ett halvt sekel men återupptäcktes i Spanien på 1970-talet. Den restaurerades senare och släpptes efter digitalisering i boxen “Pioneers of African-American cinema” 2015. Nu går den att strömma på exempelvis Criterion och Amazon.

Den har ofta beskrivits som en filmad replik till DW Griffiths filmiskt innovativa men innehållsmässigt stenhårt rasistiska Birth of a nation, som romantiserade Ku Klux Klan och vita medborgargarden medan den utmålade USA:s svarta befolkning som otyglade bestar som måste tämjas av vita mästare.

Men Within our gates bör också förstås som en del av en större våg av radikalt samhällskritisk svart konst från det tidiga 1900-talet, där exempelvis WEB Du Bois The souls of black folk också skrevs som replik till dåtidens rasistiska propaganda.

Bitvis påminner filmens bitande humor och satir om Keegan Michael Key och Jordan Peele. I skildringen av den korrupta svarta kyrkan i Boston får vi följa en svart pastor som lugnar sin församling genom att predika att de inte ska oroa sig över  fattigdom, för de kommer att belönas i efterlivet. Så fort gudstjänsten är slut möter han två vita farbröder som stoffar honom full av sedelbuntar, hans dagliga mutor för att säga just detta och mildra den svarta befolkningens krav på politisk förändring.

De rent filmiska kvalitéerna i Within our gates är bitvis all over the place; det är en film från en tid då Hollywood ännu inte riktigt bestämt sig för hur berättelser fungerar i rörliga bilder. Den spretar åt olika håll, rör sig inte alltid sömlöst mellan politisk thriller, romantisk melodram och iskall satir.

Men den ackumulerade effekten av filmens olika vinjetter blir ändå ett fascinerande tidsdokument. Filmen präglades tydligt av regissörens eget liv. Micheaux var son till en förslavad man från Kentucky och föräldrarna lämnade söderns segregation för Illinois i slutet av 1800-talet. 

Within our gates spelades in strax efter att Micheaux förlorat sin fru, som dog då en rymd häst sprang över henne och hon fördes till ett sjukhus som vägrade behandla henne för att hon var svart.

Filmen inleds med en scen där en svart kvinna skadas i en bilolycka, men här får den svarta kvinnan, Sylvia, överleva, då hon blir omhändertagen av en relativt godhjärtad vit tant, Mrs Warwick. Ett ideologiskt slag utspelas sedan mellan Mrs Warwick och en annan Boston-filantrop som ifrågasätter hennes planer på att skänka pengar till en svart skola i södern, då hon tycker att det är slöseri med pengar och hellre vill stödja den svarta pastorn som predikar så fint om att fattigdom är obetydligt.

Filmen möttes förstås av protester och krav på bojkott när den kom ut, i ett samhällsklimat präglat av brutala konflikter och terrorism mot svarta även i norra USA.

Sommaren 1919, då filmen spelades in, präglades av nyhetsrubriker om Chicagos rasupplopp, den så kallade “röda sommaren”. I juli 1919 hade en ung svart man mördats genom att stenas till döds och dränkas i Lake Michigan, efter att han badat på en segregerad strand och omedelbart straffats av de vita strandgästerna. Året efter filmen ägde den berömda Tulsa-massakern rum, då ett helt svart bostadsområde jämnades med marken och tusentals omkom.

1920-talets USA skildras i samtida Hollywood-filmer oftast som den muntra, festliga jazzåldern, en oskuldsfull tid innan 1930-talets depression och andra världskriget, med Gatsby-fester på Long island och champagne i låga kupolglas. I själva verket var 1920-talet den mest militant rasistiska perioden i USA:s moderna historia.

Många av konflikterna från den tiden har nu återvänt, som om rasismens gift gömt sig i en glaciär som långsamt smält. Just därför känns Within our gates ofta slående samtida.

Det är inte att trivialisera filmen som konstverk att även uppskatta den som del av en landsomfattande politisk kampanj för att kräva politiska åtgärder mot lynchningar och den vita terrorn mot svarta, i hela USA.

Den spelades in och visades under två år då svarta aktivister och progressiva politiker i Washington försökte få igenom federala lagar mot lynchningar, men de stoppades förstås av en notoriskt rasistisk kongress.

Filmen lyckades inte åstadkomma politisk förändring då. USA:s svarta befolkning fick i stället vänta ytterligare 100 år på en federal lag: först 2022 skrev Joe Biden under antilychningslagen döpt efter Emmett Till.

 

Martin Gelin är USA-korrespondent för Dagens Nyheter. Författare till boken “Den vita stormen – Rasismens historia och USA:s fall”.