Likt The dark knight-trilogin iklär sig Openheimer tobakspipa och bredbrättad hatt som om det vore en superhjältedräkt. Men hjälten tappar kontrollen över sin egen styrka i Nolans mest djuplodande film hittills.
”Kan du höra musiken?” Den amerikanske forskaren J Robert Oppenheimer (Cillian Murphy) studerar på 20-talet under den teoretiska fysikern Max Planck vid universitetet i Göttingen. Frågan ställs av kvantfysikens då främste utövare, den danske nobelpristagaren Niels Bohr (Kenneth Branagh). Oppenheimer svarar jakande, han kan höra musiken.
Musiken som åsyftas är ljudet – fridfullt och vackert – som uppstår i sinnet när verklighetens grundläggande struktur helt plötsligt blir begriplig. Nu framträder världens metafysiska harmoni som innan det nya århundradets vetenskapliga framsteg har varit otillgänglig för det mänskliga intellektet.
Men allt beständigt vittrar bort.
Mellan 1943 och 1945 var Oppenheimer, under ledning av översten Leslie Groves (här spelad med auktoritärt eftertryck av Matt Damon), en nyckelfigur i Manhattanprojektet och utvecklingen av världshistoriens första atombomb. Men Oppenheimer kom senare att bli djupt kritiskt till den väldiga makt som en kärnvapenarsenal förlänade enskilda stater och individer, inte minst efter att Nagasaki och Hiroshima jämnades med marken. Oppenheimer menade att hans händer var täckta av flera hundra tusen oskyldiga människors blod. Det var dock en attityd som fick president Harry S Truman (en utmärkt karsk Gary Oldman), som beordrat bombningarna, att kalla den framstående vetenskapsmannen för en ”lipsill”.
År 1954 ställdes Oppenheimer, som då bland annat hade figurerat som en vetenskapens pionjär på omslaget till magasinet Time, inför rätta. I sin ungdom var han vänstersympatisör och frotterade sig med kända socialister. Men i femtiotalets politiska klimat, som var djupt präglat av senator Joseph McCarthys tv-sända förhör av misstänkta kommunistiska infiltratörer mellan april och juni samma år, ansågs han vara en nationell säkerhetsrisk. Det långvariga samarbetet mellan Oppenheimer och AEC, den federala myndigheten för kärnvapen, avbröts för gott.
Universums metafysiska musik var inte längre harmonisk. Det var ett dissonant oväsen. Skrik från hundratusentals döda själar.
Christopher Nolans bombastiska Oppenheimer, som bygger på den Pulitzerprisbelönade biografin American Prometheus från 2005 av journalisten Kai Bird och historikern Martin J Sherwin, handlar om brytpunkten mellan positiv och negativ vetenskap, när forskningen inte längre gynnar mänsklighetens fortbestånd. Oppenheimer, som spelas briljant av Murphy, intalade sig själv att arbetet med atombomben, ”Prometheus eld”, skulle bevara den globala freden. Atombomben var avsedd att upprätta en harmonisk balans i den trasiga världen efter det stora kriget. Oppenheimer betraktade sig inte nödvändigtvis som en hjälte, men vissa scener i den fragmentariskt berättade Oppenheimer syftar tillbaka till Nolans egen The dark knight-trilogi: kärnfysikern iklär sig, till tonerna av Ludwig Göranssons ständigt stegrande stråkmusik, sin typiska utstyrsel – tobakspipa och bredbrättad hatt – som om han tar på sig en superhjältedräkt. Filmen har en fragmentartad struktur som för tankarna till Oliver Stones historiska konspirationsthriller JFK (1991). Berättelsen växlar mellan Oppenheimers tillbakablickar i färg och samtidens häxjaktstribunal som skildras med ett kontrastrikt svartvitt foto utifrån den småsinte AEC-ledamoten Lewis Strauss (Robert Downey Jr) perspektiv.
Saker blev inte som Oppenheimer hade tänkt sig. I efterhand framstod han snarare som en nyttig idiot för toppolitiska krigshetsare. Efter den lyckade provsprängningen Trinity (treenighet) den 16 juli 1945 – kanske den enskilt bästa scen som Nolan har regisserat, med majestätiskt foto av Hoyte van Hoytema – vid den militära forskningsanläggningen Los Alamos i New Mexico upphörde vetenskapsmannen att vara relevant. Krigsmakten, vars avsikter knappast var att skapa fredsbalans, tog över projektet. Forskarens självbedrägeri, att bomben kommer nyttjas i det godas tjänst, är ett ledmotiv genom filmen.
Oppenheimer, som distribueras av Universal Pictures, är den första filmen av Nolan som ges ut av ett annat filmbolag än Warner Bros sedan Memento (2000). Regissören har varit högröstat kritisk till hur Warner Bros valde att simultansläppa flera storfilmer, däribland Godzilla vs Kong, på bio och streaming under covid-pandemin. Nolan upplevde, i likhet med Oppenheimer, att han förlorat kontrollen över sin skapelse. Oppenheimer kan därför ses som en metafor för Nolans infekterade uppbrott med sitt gamla filmbolag. När vetenskapsmannen spatserar runt på Los Alamos, som med sina fyrkantiga modulbostäder liknar en westernkuliss, är det som en – omedveten? – återspegling av hur Nolan kan tänkas ha lunkat runt bland Warner Bros studiolokaler under sitt arbete med Tenet, en ”box-office bomb”.
Universal gav Nolan en budget på hundra miljoner dollar och full kreativ kontroll över Oppenheimer. Ett bra beslut. Resultatet är en av Nolans starkaste, smartaste och känslomässigt mest djuplodande filmer.
