fbpx

Vackert om kärlek och uppoffring i Brother

Brother (2022)
Brother (2022)

”We are not safe” säger den äldre brodern Francis till sin mamma. Han säger att hans lillebror Michael inte känner sig trygg och är rädd för det som pågår i grannskapet Scarborough i Toronto, men vi ser att han talar om sin egen oro. Bröderna är bara barn som varje kväll lämnas av sin ensamstående mamma som jobbar nattskift för att försörja familjen. Bröderna ser på nyheter som ständigt varnar för farliga svarta brottslingar och den medierade rädslan sätter sig, i kroppen och i sinnet.

Flera år senare är bröderna, med västindiskt påbrå, själva unga svarta män. Francis är stor och muskulös, självsäker medan den några år yngre Michael inte lika självklart och lätt kan navigera runt mansidealet i förorten. Michael framställs som en outsider i ett samhälle som kräver hård maskulinitet som valuta. Det är tidigt 90-tal, bröderna försöker ta hand om sin mamma samtidigt som de dagligen blir varse vad det är för värld de lever i. Ständigt på vakt för polisen eller rivaliserande gängmedlemmar är hemmet och en frisersalong ställen bröderna kan känna sig trygga i. Francis sexuella läggning antyds i ett par scener medan vi får följa Michaels väg in i vuxenlivet när han långsamt lär känna Aisha som han i åratal beundrat på avstånd.

Brother korsklipps mellan tre olika berättelser, pojkarnas barndom, ungdom och Michaels vuxenliv efter att Francis dött och lämnat familjen i ett traumatiskt vakuum. Det blir aldrig rörigt eller oklart, varje del har sin egen självklara riktning och ton och bildutsnitten är lika vackra som känslomässigt träffande. Det finns en sårbarhet som skådespelarna projicerar och som slår hårt. Stigmat av svarta män som upprätthåller en machobild har gjort att många känner sig förträngda och alienerade eftersom svaghet måste tryckas under till förmån för överlevnad.

Brother, en filmatisering av boken med samma titel av David Chariandy, är en fantastisk film, lika vacker som eftertänksam. Brödernas tillåts vara komplexa varelser, till skillnad från de mediala representationer som ibland framträder i filmen. Den tar upp många olika frågor, bland annat visar filmen den enorma uppoffringen som många invandrare gjorde för att skapa en bättre framtid åt sina barn. Melankolin över att livet kanske inte blev så som man tänkt sig finns inbäddad i filmen men det skildras utan pekpinnar.

Brother kan jämföras med Barry Jenkins filmer, med verk av Steve McQueen och det finns ett tematiskt och stilmässigt släktskap med Moonlight. Men Brother står på sina egna ben och är aldrig en kopia av andra verk, utan en eftertänksam och vacker berättelse om kärlek, uppoffring och traumabearbetning.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.