”Att komma till Moskva i slutet av 1989 är att hamna i en värld där orden är helt dominerande, de otaliga, otyglade orden.”
Den polske författaren och journalisten Ryszard Kapuściński beskriver i Imperiet – en reseskildring från ett sönderfallande Sovjetunionen – den ryska huvudstaden under perestrojkan som uppfylld av ideliga samtal och diskussioner. För första gången på decennier, kanske någonsin, känner sig ryssar fria att uttrycka sina åsikter om såväl dagsaktuella händelser som landets historia. Men Kapuściński gör också en annan intressant iakttagelse; att folket genom de dagliga tv-sändningarna från parlamentet nu för första gången får insyn i de politiska rum som tidigare varit slutna. Plötsligt kan man detaljstudera de i själva verket högst alldagliga makthavarna: ”.. se hur de blir upprörda och viftar med händerna, hur slipsen sitter på sned, hur de petar sig i öronen.” Författaren konstaterar att ”tv har gett perestrojkan en dimension som ingen tidigare politisk händelse har haft i Imperiets historia.”
Det faktum att Sovjetunionens sammanfall i hög grad var en televiserad händelse utgör förutsättningen för Adam Curtis senaste dokumentära filmserie, Russia 1985-1999: TraumaZone. Med utgångspunkt i de tusentals timmar material som BBC filmat i Ryssland och de kringliggande staterna i det forna Sovjet, tar serien avstamp i ett vittrande imperium. Mot bakgrund av tilltagande korruption, Gorbatjovs reformpolitik och det misslyckade kriget i Afghanistan, växer protesterna, och unionen börjar implodera, samtidigt som alltfler stater kämpar för självständighet. TraumaZone består av arkivens skärvor och fragment – från Sankt Petersburg i väst till Vladivostok i öst, och från Murmansk i norr till Jerevan i söder – som sammantaget bildar en mångtydig berättelse om en utdragen samhällskollaps. Bland de platser som dyker upp i såväl Imperiet som TraumaZone finns Vorkuta – gruvorten vid Uralbergen, vars omfattande strejker blev en av de händelser som förebådade statens sammanbrott. Och det är ofta i kontrasterna mellan Moskva och dessa platser i maktens periferi, som sönderfallet och splittringen blir som tydligast.
Makro- och mikrohistoria vävs samman när scener från gatudemonstrationer och parlamentsdebatter varvas med besök på nedlagda kolchoser, nyligen privatiserade kakfabriker, fängelser och nedgångna militärbaracker.
Framförallt uppehåller sig Curtis vid vad som hände efter Sovjets kollaps, under det nittiotal som såg förhoppningar om såväl mänskliga fri- och rättigheter som ekonomisk utveckling grusas av kapitalistisk chockterapi och astronomisk korruption. En utveckling mot oligarki som påhejades av en omvärld som länge trodde – liksom man senare hoppades om Kina – att fri marknad automatiskt skulle leda till demokratisk utveckling. I den uppgivenhet och apati som därpå följde kartlägger serien också förutsättningarna för återkomsten av ett totalitärt politiskt styre under Putin, efter att löftena om demokrati under Jeltsin alltmer framstått som en retorisk bluff.
Det är dock inte som förklaringsmodell som TraumaZone har sitt största värde. Snarare ligger det i seriens förmåga att kasta oss mitt in i det historiska skeendets virvelström. Makro- och mikrohistoria vävs samman när scener från gatudemonstrationer och parlamentsdebatter varvas med besök på nedlagda kolchoser, nyligen privatiserade kakfabriker, fängelser och nedgångna militärbaracker. Kvinnan som känner sig tvingad att göra abort på grund av trångboddhet, eller flickan som tigger i bilköer, och övertalar den brittiska journalisten att köpa henne ett par nya vinterkängor, är levnadsöden som utgör starka vittnesmål om ett samhälle i fritt fall. Samtidigt framstår de inte enbart som levande illustrationer av ett historiskt skeende, utan också som individer i egen rätt, med tankar, idéer, åsikter. Här finns en närhet till den vanliga medborgare som tidigare ofta hamnat i skymundan i de storslagna historiska narrativ som Curtis målat upp.
Efter ideologikritiska filmserier kring teman som psykoanalys, systemteknik och skrämselpropaganda, med drastiska och ibland spekulativa montage, popmusik och en lätt igenkännbara berättarröst, fick man känslan av att Curtis etablerade metod nådde en slags slutpunkt i fjolårets Can’t get you out of my head (2021). I en serie som delvis kretsade kring postkolonialt tänkande, framstod det brittiska och aningen auktoritativa tilltalet som mer uppenbart problematiskt än tidigare. Den mer fragmentariska, collageliknande stil som regissören nu använder sig av ska visserligen inte misstas för objektiv, men leder i högre grad än tidigare till att arkivmaterialet får tala för sig själv, i all sin rikedom. Redan i It felt like a kiss (2009) och Bitter lake (2015) valde Curtis visserligen bort berättarrösten till förmån för ett mer abstrakt och hallucinatoriskt bildflöde, men TraumaZone är första gången han förenar denna struktur med det ambitiösa historiska omfånget från The trap (2007) eller All watched over by machines of loving grace (2011).
Genom sina otaliga bildfragment av alltifrån den turkmenska presidentens synnerligen motstridiga häst, och publik utförsäljning av sovjetiskt krigsmateriel, till dansande gruvarbetare och den ryska Vogue-etableringen mitt under nittiotalets ekonomiska kollaps, bjuder TraumaZone in åskådaren till händelsernas hjärta. Med sin ganska lösa struktur kan serien vid en första anblick föra tankarna till en ändlös youtube-session, men snart blir det tydligt vilken skicklig klippare Curtis är. Med hjälp av endast sparsmakade kontextualiserande textremsor, lyckas han skapa sammanhang i detta jättelika material, fyllt av små historier som tillsammans tecknar en rik bild av ett komplext skeende. Liksom Sergej Loznitsa i sina arkivbaserade dokumentärfilmer – som årets The Kiev trial – litar Curtis här i hög grad på åskådarens förmåga att förstå och tolka det komplexa bildmaterialet. Det visar på ett förtroende för publikens intelligens som känns hoppfullt, om än vågat, i dessa tider av förenklingar och historierevisionism.
