Tess kommer till sin airbnb-lya mitt i natten, bara för att finna att någon annan redan checkat in där. Det är Keith som också bokat boendet. Dubbelbokningen resulterar i att de till slut sitter och dricker vin tillsammans, diskuterar Tess dåliga förhållande och skillnaden mellan könen. ”Världen är annorlunda för dig. Killar kan röja sig fram genom livet och ställa till. Flickor måste vara försiktiga” säger Tess. Om det varit hon som kommit till huset först hade hon aldrig släppt in Keith. Han i sin tur tycker att hon är orättvis.
Dagen efter letar Tess efter toalettpapper och går ner i källaren. Dörren slår igen om henne och hon blir inlåst. I källaren hittar hon ett dolt utrymme, och ett rum med en säng, filmkamera och en hink. På väggen finns avtrycket av en hand. När Keith kommer och släpper ut henne är hon upprörd och vill att de ska lämna huset omedelbart. Keith förstår dock inte riktigt problemet. Han avfärdar henne som hysterisk och vill se rummet själv. ”You’re not making any sense, okay?” Kombinationen säng och filmkamera låter inte skrämmande för honom. ”Du är trygg”, hävdar han. Sedan går han ner i källaren och den verkliga skräcken släpps lös.
Vi vet att Tess har rätt. Att det är något mycket fel med källaren. Det är henne vi har följt sedan början, och vi har hört ljudbandet som förknippat både huset i sig och det dolda utrymmet i källaren med skrämmande ljud. Filmen Barbarian av Zach Cregger (som kan ses på Disney+) handlar om mäns våld mot kvinnor och kvinnors trauma. När den helt briljant skiftar fokus till en skådespelare som anklagas för våldtäkt – ägaren av airbnb-huset – förstår vi att han är skyldig långt innan han skryter för sin polare om erövringen som började med att hon sade nej. Det är med dubbla känslor vi ser honom utsättas för Monstret i källaren, som är resultatet av husets originalägares övergrepp. Men vem är det egentligen som är Barbaren?
Skräckfilm är ett utmärkt medium för att skildra trauma. Alex Garlands Men (2022) var ett försök i samma riktning, den hade kunnat vara en övertygande skräckfilm om patriarkatet men går inte i mål. Uppskrämda kvinnor som avfärdas som hysteriska är inget ovanligt i skräckfilm. Det är inte heller ovanligt i verkligheten. Denna vecka har vi i SVT:s dokumentärfilm tredelade dokumentärfilm Nytorgsmannen kunnat se hur kvinnor som utsatts för övergrepp inte blivit trodda av omgivningen, till och med varit osäkra på sina egna upplevelser – en kvinna gick så långt att hon bad om ursäkt till gärningsmannen för sina misstankar.
Vi har också sett tidningen Dagens ETC avslöja en sluten grupp av män som handlar med flickors och kvinnors privata sexfilmer som läckt ut på nätet. Men som kvinna blir en sedd som hysterisk, paranoid, om en uttrycker rädsla för män, eller en känsla av att bli nedtryckt. Tyvärr ibland också av andra kvinnor. Tess ser rummet i källaren och har en intuitiv förståelse av vad som har utspelat sig där. Vi förstår att det är hemskt på grund av genren och de signaler vi får av filmen. Men har vi samma intuitiva förståelse för de övergrepp och det förtryck som utspelar sig omkring oss?
