fbpx
Kritik & essä Nathan Hamelberg, 2 september 2022

Stammisar kommer skrivas in som en klassiker bland svenska generationsfilmer

Under en överhettad sommardag på Södermalm i Stockholm väver Stammisar ihop möten, besvikelser, dejter, skitsnack och dans till en överväldigande enhet. Måns Nymans debutfilm på rim får Nathan Hamelberg att kapitulera totalt.

De första minuterna i Måns Nymans Stammisar för tankarna till inledningen av Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do the right thing från 1989 – via radio får vi veta att det är en osedvanligt het sommardag. Resten av filmen påminner också om den i ett avseende; precis som handlingen i New York-filmen från 1989 utspelar sig under ett dygn i några kvarter i Bedford-Stuyvesant så utspelar sig Nymans film under ett dygn på Södermalm i Stockholm, närmare bestämt vid några kvarter runt Zinkensdamm och Mariatorget.

Om båda filmerna har det gemensamt med antika grekiska dramer att de utspelar sig under ett dygn så går Nymans film längre i likheten – dialogen är helt och hållet rimmad. Inte kanske på samma rigida sätt som för två och ett halvt tusen år sedan, utan Kristoffer Malmstens och Måns Nymans manus sjuder av gatuslang, rap, kvickhet och poetiska nödrim. De samarbetade tidigare på rimmade kortfilmen Sonjas grill, där rapparen Linda Pira medverkade. Hon får sällskap i långfilmen av andra musikaliska förmågor som Mona Masrour, Nathalie Cleo Missaoui och Parham Pazooki men också flera skådespelare utan diskografi.

I en knapp kvart kämpade jag med att komma in i det, som om jag stod på skolgården i lågstadiet och skulle hoppa dubbelhopprep. I resten av filmen var jag uppsugen och fast i det och kämpade snarare med att fundera ut rim som hörde till de otroligt kärleksfullt gestaltade scenerna. Jag ska direkt erkänna att jag känner både Måns och Kristoffer, och bilderna av ett överhettat Södermalm väcker också liv i personliga minnesbilder, så det här är en vänskapstext om en relationsfilm.

Stammisar (2022)

Stammisar (2022)

Men jag misstänker att lyriska sommarskildringar har den effekten på fler åskådare. Och det är oavsett ett smått underverk att väva ihop så många porträtt av situationer, möten, ögonblick, avsked, förhoppningar, besvikelser, färder, dans, skitsnack, dejter, uppskjutna planer och grusade förhoppningar och skapa en överväldigande enhet. Det finns mycket som för tankarna till alla möjliga andra filmer, som Roy Anderssons En kärlekshistoria, eller en mindre tafatt version av filmen G, Jim Jarmuschs Night on earth och skärvor från en herrans massa filmer anmäler sig på näthinnan.

Ändå är Stammisar en alltigenom egen film. Nyman har en lika varm blick på människorna som bär upp berättelserna oavsett om berättelserna är pinsamma, behjärtansvärda, dråpliga, enerverande eller älskvärda. Partisk eller ej gjorde tilliten till berättelserna, rytmen, regin, värmen i dialogen och inte minst den karnevalsliknande skådespelarensemblen – med både amatör- och professionella skådisar – att jag kapitulera totalt. Den kommande hösten kommer rim från en fiktiv men ack så verklighetstrogen sommar bli till talesätt i takt med att Stammisar skrivs in som en klassiker bland svenska generationsfilmer.

Annons