Douglas Trumbulls film Den tysta flykten från 1972 skildrar en framtid där jorden är helt homogeniserad. Temperaturen är densamma överallt och den enda kvarvarande grönskan förvaras i filmens början under genomskinliga kupoler på rymdskepp i närheten av Saturnus. De som innehar den politiska makten i denna framtid har beslutat att dessa sista lämningar av de skogar som en gång täckte stora delar av jordens yta är onödiga och för dyra att bevara. De ska förstöras.
Filmens huvudperson, Freeman Lowell, som i grunden är en något excentrisk trädgårdsmästare ombord på ett av de rymdskepp där de sista träden förvaras, kan helt enkelt inte leva med detta beslut och efter att hans protester mötts av oförstående och hån agerar han på egen hand för att rädda de träd han är satt att vårda.
Den tysta flykten är kanske inget mästerverk, men det är likväl på vissa sätt en vacker, atmosfärisk science fictionsaga. Framförallt är det dock filmens kärna som är subtil där mycket annat i den inte är det. På så sätt kan filmen illustrera hur det politiska kan bryta fram långt från vardagens politik och hur de två existerar i ett spänningsförhållande. Politiken behöver inte vara särskilt politisk, medan det politiska kan befinna sig långt ifrån vardagens politik.
Den tyske juristen Carl Schmitt (1888-1985) har blivit ökänd för att han försvarade Hitlers maktövertagande 1933. Likväl har Schmitt blivit en extremt inflytelserik tänkare, inte minst efter sin död. Schmitts tankar om det politiska har inspirerat teoretiker överallt på det ideologiska fältet, från radikal höger till radikal vänster. Enligt Schmitt finns en kärna, det politiska, som genomströmmar det vi kallar politik, men som också kan bryta fram på andra samhällsområden, egentligen när som helst och var som helst.
Kärnan i det politiska, menar Schmitt i sin koncisa essä Det politiska som begrepp, är uppdelningen i vänner och fiender. Där människor delar sig i vänner och fiender, där finns det politiska. Det politiska kan dela människor i riksdagen men också springa fram kring köksborden eller i tv-soffan. Det politiska behöver alltså inte handla om politik. Om de två glider för långt isär, kan politiken upplevas som meningslös, som en serie ihåliga ritualer utan verklig betydelse. Om de är fullständigt överlappande, kan detta dock tyda på en brist på förnyelse och förmodligen på att viktiga konflikter trycks ner.
Freeman Lowell i Den tysta flykten är ingen politiker som försöker driva en fråga genom konventionella kanaler, inte heller är han en uniformerad krigare i strid med en främmande stat. Han är inte ens en terrorist som vill fysiskt utplåna sina motståndare för att sprida skräck i andra, eller kämpa för något kollektivt projekt eller någon viss ideologi eller religiös tro. I den utsträckning människor dör i denna film är det för att det ter sig nödvändigt för att uppnå ett mål efter att alla andra vägar misslyckats.
Lowell drivs av att han inte längre kan leva med vissa politiska beslut, men filmens konflikt är djupare än så, eftersom dessa beslut i sig tycks förankrade i ett sätt att leva hans omgivning accepterar och omfamnar. Medan Lowell vårdar sina växter och äter färska frukter är hans kamrater nöjda med artificiella matkuber och verkar helt oberörda av beslutet att förstöra de sista kvarvarande träden. De bryr sig helt enkelt inte – för dem är detta ingen konflikt, ingen källa till inre spänning överhuvudtaget. De är nöjda med sina liv och både fysiskt och mentalt helt integrerade i ett sätt att leva som för Lowell ter sig främmande.
Lowell framställs dock inte som någon självklar hjälte och hans motståndare är inte entydigt osympatiska. De är snarare fantasilösa och oengagerade, nöjda med sina bekväma liv, men samtidigt i grunden hyggliga. Filmen skildrar varken konventionella politiska konflikter eller personliga intriger, utan en kollision mellan olika värden och i den kollisionen dör människor – precis som sker i verkligheten.
Även om Den tysta flykten kan ses som en snävare skildring av en anarkistisk ekoterrorist som slåss för växternas skull mot mänsklighetens likgiltighet, når dess existentiella rötter djupare än så: det som skildras är på det mest fundamentala planet konflikten mellan ett samhälle som prioriterar människors fysiska välmåga på bekostnad av naturens skönhet och mångfald och den enskilda människa som känner en djup, men aldrig tydligt artikulerad motvilja mot detta sätt att leva. En motvilja som i ett konkret skeende bryter ut i en plötslig, våldsam konflikt med dödlig utgång.
Lowell har dock ingen alternativ gemenskap att ta sin tillflykt till och ingen grupp av människor att ty sig till som tycker som han och slåss på hans sida. Han förblir ensam och om det finns någon form av motståndsrörelse i denna homogena framtidsvärld ser vi inga tecken på detta i filmen.
Utan ett alternativt kollektivt projekt att uppgå i förblir Lowell isolerad och oförmögen att handla politiskt annat än i reaktiv mening, i den desperata ensamma individens ogenomtänkta, instinktiva motstånd mot en överväldigande omgivning. Om han lyckas rädda någonting av det som är viktigt för honom, är det inte åt hans samtida, som inte vill ha det, utan åt en avlägsen framtid eller kanske en främmande livsform bortom mänsklighetens räckvidd.
Många filmer väljer i en sådan konflikt att framställa den ena parten som i grunden moraliskt överlägsen, medan den andra sidan måste framställas som entydigt frånstötande och vilseledd. I verkligheten är det dock sällan så – och inte heller i Den tysta flykten.
Lowells motståndare är inte grymma. Det finns inga indikationer på att människor lever i fattigdom eller under förtryck i detta framtida samhälle och när Lowell låtsas att en olycka ryckt hans rymdskepp ur dess bana och det rör sig mot solsystemets rand sänds genast skepp för att rädda honom. Det enda typiska är hur huvudpersonen slutar, som en nödvändig balans till hans inledande handlingar, men i övrigt är filmen på denna punkt otypiskt nyanserad i sin skildring av en plötslig politisering kring en kollision med existentiella rötter.
Jon Wittrock har tidigare skrivit om Carl Schmitt i bland annat essän ”Politiska begrepp: Carl Schmitt som samtida politisk tänkare” och ”En kontroversiell klassiker”.
