Få hotell är lika cementerade i 1900-talets kulturhistoria som New Yorks The Chelsea Hotel. Byggnaden, som ritades av arkitekten Philip Gengembre Hubert, stod färdig i mitten av 1880-talet på 23rd West Street, och var ursprungligen tänkt att erbjuda konstnärer överkomligt boende. 1905 kom konkursen och fastigheten omvandlades till hotell. Som sådant skulle det också fortsatt locka några av 1900-talets mest namnkunniga kulturidkare. Dylan Thomas, Joni Mitchell, Jerry Garcia och Jackson Pollock, för att bara nämna några.
Under årens lopp har ägare och ledning byts ut flera gånger, men hotellet har stått kvar. Nästan som ett slags minnes- och landmärke för New Yorks kulturscen. Mycket av det som hänt mellan rummens väggar, i korridorerna utanför och i det vindlande trapphuset är vid det här laget anekdoter lika utnötta som själva byggnaden var när den såldes för 80 miljoner dollar år 2011. Där och då stängde The Chelsea för nya gäster. Här skulle såklart bli ett chic boutiquehotell och renoveringar sattes igång. Kvar i vad som skulle bli ett decennielångt byggkaos blev endast ett fåtal av hotellets permanenta hyresgäster, vilkas tillvaro skildras i Amélie van Elmbts och Maya Duverdiers bioaktuella dokumentär Dreaming walls – de sista gästerna på Chelsea hotel.
Dreaming walls är alltså inte berättelsen om i vilket rum Bob Dylan skrev “Visions of Johanna” eller hur Andy Warhol spelade in filmen Chelsea girls. På det stora hela håller sig Elmbt och Duverdier från att bläddra i hotellets illustra liggare. Visst blickas det bitvis tillbaka med hjälp av gamla arkivbilder – inte minst på en av hotellets mest långvariga föreståndare, Stanley Bard – och i filmens inledning projiceras bilder på några av de mest omtalade gästerna mot en av hotellets skorstenar. Men i övrigt har van Elmbts och Duverdiers film mer gemensamt med Chantal Akermans Hotel Monterey än exempelvis Abel Ferraras mer direkt ämnesbesläktade Chelsea on the rocks från 2008.
I Dreaming walls håller platsen Chelsea Hotel på att försvinna. Eller kanske snarare urholkas. En process som redan börjat när Ferrara gjorde sin film. Då hade Stanley Bard precis blivit utmanövrerad, både som delägare och hotelldirektör, och snart följde de första vräkningarna. När van Elmbts och Duverdiers kamera besöker hotellets korridorer har de förvandlats till byggarbetsplats. Den åldrade dansaren Merle navigerar sin rullator bland byggplast och bråte, småpratar gladlynt med byggarbetare och motionerar i trapphuset. På en annan våning visar en annan hyresgäst hur hans lägenhet, i vilken Janis Joplin en gång bott, styckats av. Samma hyresgäst liknar renoveringen vid en våldtäkt. En tredje hyresgäst säger om sina grannar att de är som kvarlevor efter en annan tid i New York. Det är lätt att hålla med, samt att förundras att hotellet kunnat skötas som de gjort samt existera så länge som det har.
Stilistiskt försöker van Elmbt och Duverdier trotsa byggbråtet och kapsla in lite av den där tiden innan det är för sent. Fotograferna Joachim Philippes och Virginie Surdejs bilder nyttjar formatet 1.33:1, som för att stämma överens med de arkivbilder van Elmbt och Duverdier valt ut. Ibland känns övergångarna också sömlösa. Men innehållsmässigt är filmen löst hållen. Det är förvisso befriande att kändisanekdoter valts bort för att fokusera på de sista gästernas tillvaro. Men lika frustrerande att inte få veta mer om deras liv, hur de hamnade där eller om hotellets historia. Mest av allt saknar man Stanley Bard som gick bort 2017.
Van Elmbt och Duverdier gräver heller inte särskilt djupt i hur de sista gästerna blivit behandlade av hotellets nya ägare. Vissa kommentarer görs i förbifarten. Konstnären Bettina Grossman, hotellets då äldsta levande gäst (hon gick bort 2021), hävdar exempelvis att hon var den enda som inte blev erbjuden pengar för att flytta ut. Men mycket mer än så får vi inte veta. Inte för att det i Dreaming walls görs några löften om att besvara dylika frågor, eller att vara den typen av film. Snarare är det ett slags meditation över en borttynande miljö. I skrivande stund är den förresten sannolikt redan förlorad. För ungefär 2 700 sek per natt har välbeställda gäster haft möjlighet att checka in på The Chelsea Hotel sen i februari i år. Det är inte utan att jag önskar att van Elmbt och Duverdier gjort lite mer av sitt besök när de ändå hade chansen.
Läs också: Kristian Petri har gjort en hotellfilm med utsikt
