fbpx

Gå hem Jordan Peele, du är full

Nope (2022)

Jag har stor respekt för Jordan Peele. Mannen är en av genrens förnyare och någon som är aktivt engagerad i utvecklingen av en levande genrefilm som är lika givande för en svart som för en vit publik. Och jo, jag gillar Peeles egen produktion – till hälften. Det vill säga att av de tre filmer han hittills gjort gillar jag en och en halv. Hela debuten Get out och halva uppföljaren Us. Debuten var en tajt kammarspelsaktig historia som visserligen hade en twist i handlingen men var trovärdig utifrån sina egna premisser. Uppföljaren tog i stället ett mastodontgrepp på hela USA, och var i stycken briljant men tyngdes ner av sina egna ambitioner och av en onödig, explicit och tungrodd plottförklaring som närmast förstörde filmens eleganta allegoriska struktur.

Med den tredje filmen, Nope, visar Peele att han inte lärt sig läxan efter Us utan, möjligen stärkt av de som trots allt höjde den filmen till skyarna, går vidare i just den riktning som till hälften förstörde en god ansats. Ambitionerna är skyhöga. Här ska allt från svartas position i filmhistorien och historien, westerngenrens frontier-myter och dess möjliga beröringspunkt med klassisk sci-fi, fotograferandet och filmandets möjligheter och brister samt förhållandet mellan människa och djur med mera behandlas. Jag vet inte om Peele egentligen haft en för hög eller för låg budget att arbeta med – effekterna är bland det töntigaste jag sett på en bioduk i hela mitt liv. Men det är som om man borde sätta ett slags fyllelås på denna regissör. Hindra honom från att följa alltför många idéspår och tvinga honom arbeta i det lilla snarare än det stora formatet. Ärligt talat, femtiotalets sci-fiklassiker, som den här filmen påminner oss om, ter sig mer sofistikerade än denna soppa där (spoiler alert!) höjden av skräck utgörs av vad som ser ut som en söndertrasad segelduk med ett fyrkantigt cake hole i skyn. Hoyte van Hoytemas foto räcker inte till för att rädda Nope från sig själv.

Och det är så synd. För Peele är så otroligt skicklig på att bygga upp spänning. Filmens inledande minuter får mig att förvänta mig en fortsättning minst lika sofistikerad som Kubricks 2001. Men under de avslutande tjugo eller så minuterna är det mest spännande för mig att fundera över om rollfiguren Antlers Holst (Michael Wincott), en briljant dokumentärfilmare, bär kjol eller om det bara ser ut så, och vidare över Brad Pitts nyliga uppträdande i kjol och huruvida kjolen verkligen äntligen håller på att slå igenom som ett plagg också för män. Det finns en stark ironi i filmen gällande Holst – han kan inte motstå det fantastiska ljuset och förlorar därför sitt liv (det är livsfarligt för honom att filma på den plats och vid den tidpunkt som är så magisk för honom). På motsvarande sätt går filmen om intet på grund av att Peele berusats av frestelsen att försöka göra ett stort mästerverk med ingredienser som tar ut varandra snarare än adderar och bildar någonting delikatFilmens avslutande bild med Daniel Kaluuya som westernhjälte är en bortkastad krydda.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.