Ingen filmfestival borde vara komplett utan en boxningsfilm. På charmiga Karlovy Vary Film Festival visades charmiga japanska Keiko, me wo sumasete/Small, slow but steady i sidosektionen People Next Door. Regissören Shǒ Miyakes film uppskattades under årets Berlinale, men helt i linje med sin lågmälda karaktär har den förblivit en av dessa filmer som många tycker är fin men som inte utlöser några primalskrik. Filmen bygger på en självbiografisk bok av den döva boxaren Keiko Ogawa och ser under förtexterna ut att vara en dramadokumentär, men det är förrädiskt eftersom den utspelar sig under pandemin, långt efter det att boken kommit ut. Pandemin spelar också stor roll i filmen, då den är främsta orsaken till att Keikos gym måste lägga ner. Det tillsammans med ägarens sjukdom, en person Keiko har en nära relation till, är filmens dramatiska hinder som huvudpersonen måste ta sig över, viktigare för handlingsbågen än boxningsmatcherna. Eftersom Keiko är döv är hon extra beroende av sin tränare och det stöd hon får på gymmet. Trots att hon får en plats på ett annat gym där hon blir väl mottagen är Keiko nära att ge upp.   

Boxning ses ju ofta som en metafor för livet, även om Joyce Carol Oates i sin essäbok Om boxning menar att livet kan likna boxning, men inte tvärtom. Keiko som både är döv och en kvinnlig boxare väcker naturligtvis nyfikenhet hos journalister. Hennes tränare menar att det är möjligt att Keiko bearbetar frustrationen i sin tillvaro som döv och den intolerans hon framför allt upplevde som barn, men i stället för det våldsamma i sporten lyfter han fram det särskilda nirvanaliknande tillstånd en boxare mentalt kan uppnå under kampen. Ett slags ”rent medvetande”. Själv säger Keiko frankt att hon tycker om att slå, men erkänner också att hon är rädd för slagen under matcherna. När vi ser henne träna i gymmet blir rörelserna dansliknande, rytmiska. Men våldet går inte att bortse från. Som i förbigående får vi efter en match höra att motståndaren fick uppsöka sjukhuset. I filmens sista match fuskar motståndaren och trampar Keiko på tårna. Domaren ser inte och den döva Keiko försöker förgäves visa honom. Frustrationen får Keiko att tappa kontrollen, vråla rakt ut och bara boxas aggressivt, utan taktik. Tränaren kan inte nå henne. Kanske är det bara mina föreställningar som talar, men när Keiko inte får revansch trots den fruktansvärda orättvisan känns det som en japansk läxa om vikten av självbehärskning. Hon förlorar matchen. Sensmoralen är inte att hjältinnan vinner, utan att hon i slutscenen odramatiskt fortsätter med sin träning.

Men det är egentligen vardagen som dominerar i det här porträttet. Och vardagen är inte glamourös, men den är inte heller tragisk. Trots att Keiko är boxningsproffs fortsätter hon med sitt arbete med att städa på ett fint hotell. Hon bor tillsammans med sin gitarrspelande bror som är lite av en slarver men omtänksam och snäll. Vardagen skiner stillsamt i denna otypiska boxningsfilm som är inspelad i klassiska 16mm-formatet. Kanske kommer den inte att nå längre än till festivalsvängen internationellt, men den är en fin och sevärd film.